Sedelförtryck och saftmätning i The Twilight Zone…

Jag är medveten om att debatten om de nya svenska sedlarna rasade i våras, men jag har precis läst några ”kritiska” artiklar om valet av personer som pryder dessa som är så hårresande, infantila och direkt korkade att jag bara måste ta sedeln från munnen. Det första exemplet är Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernströms inlägg på Newsmill: ”Riksbanken – gör om, gör jämställt!” Hon har, på fullt allvar och helt utan ironi, tagit sig för det smått snart-hamnar-jag-i-madrasserad-cell-aktiga projektet att lägga ihop de tre ”kvinnliga” sedlarnas valörer och jämföra med summan av de tre ”manliga” sedlarnas valörer och kommit fram till att den manliga summan är dubbelt så stor som den kvinnliga! Ve och fasa! Bonnie drar av detta den fullt logiska och självklara slutsatsen att Riksbanken bekräftar den hierarkiska ordningen hos den patriarkala könsmaktsordningen som råder i det svenska samhället i dag. Jomenvisst, det är ju klart som korvspad! Att det är kvinnor (Astrid Lindgren resp. Greta Garbo) som pryder de vanligaste sedlarna tjugan och hundringen är ingenting som tränger in i Bonnies av pseudogenuskunskap och militant radikalfeminism omtöcknade hjärna, och egentligen inget att förvånas över heller.

Men, för fan Riksbanken! Tryck upp några 43 000 kronors-sedlar med Bonnie Bernströms nylle på så blir hon säkert go och gla’ igen. Hur Bonnie kan fortsätta att sitta kvar som ordförande efter ett sådant nonsensresonemang är om möjligt en ännu större gåta än själva uttalandet. Med hennes sätt att ”resonera” spränger hon den yttersta rimlighetens gräns och träder in i ett skymningsland av saft-mätande-syskon-med-vattenpass-och-nanometer av Franz Kafkaiska proportioner.

Det andra exemplet är från SVT Debatts hemsida där frilansskribenten Emelie Bergbohm påstår att ”Taube på nya 50-lappen är ett svek mot sexturismens offer”. Ja, det är alldeles sant, inget aprilskämt. ”Bevisen” till detta svindlande påstående finner hon i första versen av Flickan i Havanna: ”Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar, sitter i ett fönster, vinkar åt en karl. Kom du glade sjömatros, du ska få min röda ros!”

Sedan drar hon lite historia om att prostitution och Havanna gått hand i hand sedan 1600-talet och att under 1900-talets första hälft var prostitution ett lagligt och beskattat yrke på Kuba. Evert Taube skrev visan någon gång i början av 1920-talet. Jag förstod först inte alls vad Bergbohm var ute efter (hon har nog blivit galen, tänkte jag) tills själva poängen kom: Låten går i DUR! Den är ”tjo och tjimmig”! Jamen, självklart! Det måste naturligtvis betyda att Taube stöder sexturism, prostitution, trafficking, barnporr osv osv! Inte att Taube skildrar en företeelse han har bevittnat och kanske själv upplevt (vad vet jag?) och som dessutom vid den tidpunkten på den platsen var laglig. Nej, nej, nej. Han stöder att flickor prostitueras och utnyttjas. Punkt. (hon har blivit galen!)

Men, snälla Emelie, tror du att när ”glädjeflickor” (shit, jag använde en romantisk omskrivning, nu kanske jag hamnar på 75-kronorssedeln…) ropar efter kunder (sjömatroser t.ex.) så gör de det i moll och på ett deprimerande sätt? Nä, skulle inte tro det. De ropar hola sailor! så glatt de bara kan. De får nog inga kunder genom att ropa señor, kom och missbruka min minderåriga kropp! Taube beskriver och tolkar verkligheten utifrån sitt perspektiv; gilla eller ogilla det, men ge karln den poetiska frihet han om inte förjänar så åtminstone har rätt till. Läser man dessutom hela texten, Emelie, så märker man att detta är en skildring ur den s.k. verkligheten. Tjejen i sången behöver pengar, därför tar hon beslutet att försöka locka till sig en matros som är villig att betala för lite sex, det verkar ju åtminstone inte vara någon hallick eller bordellmamma inblandad. Men, att det rör sig om business i första hand för tjejen råder det ingen tvivel om. Vill du bli mitt hjärtas kung? Har du pengar i din pung? Flickan i Havanna skådar då med tjusad blick, ringen med rubiner, som hon genast fick. Ringen kostar femton pund! Stanna du – en liten stund. Naivt? Ja, onekligen. Romantiserande? Ja, delvis. Ondskefullt och stödjer barnprostitution? Nej, definitivt inte! Visan är skriven 1922! Skaffa dig lite historisk kontext och perspektiv, Emelie…

Om vi ska börja skärskåda artister och ikoner för att försäkra oss om deras PK-status på det sätt som Emelie Bergbohm tycks föreskriva då blir det många som stupar på den Bergbohmska schavotten. Birgit Nilsson är mest känd för sina Wagner-tolkningar. Wagner! Borde sända ilningar av skräck längs ryggraden på den mest pro-Israeliska bombhögern i Sverige och dess kulturella husorgan på vår som allra malligaste morgontidning (tack, Janne). Wagner. Hitlers hovkompositör, med en kvinnosyn från yngre järnåldern. Så, visst, Nilsson är fläckfri… När jag dessutom är inne på opera: JUSSI BJÖRLING!!? Hallå!! Någon? Världsikonen? Bara Caruso är mer legendarisk… Ingen? Nähä.

Ingmar Bergman: Ökänd kvinnokarl. Nazist i sin ungdom. Homofob. Väck med han. Greta Garbo spelade hora i Den glädjelösa gatan och kan sägas indirekt stödja barnprostitution. I Åtrå stöder hon otrohet. I Anna Karenina överger hon man och barn. Hon var lesbisk, vilket var förbjudet på den tiden. Bort med henne. Dag Hammarskjöld bröt mot traditionen och bar inte frack vid sin doktors-disputation 1934. Stryk honom. Astrid Lindgren förespråkade dödshjälp för handikappade och självmord i Bröderna Lejonhjärta; när Skorpan tvingas av sin förlamade storebror att ta honom på ryggen och kasta sig utför ett stup vid Karmafallen – i förhoppning att de efter döden ska nå Nangilima. ‘nough said. Hon e väck.

Vilka ska nu pryda vår stolta valuta? Lasse Kronér? Lill-Babs? Efva Attling? Markoolio? Joe Labero? Babsan? Ja, jag vet inte vem av dem som är så vit som en snö. Vet du?

Tattoo Bo

En tatuering jag länge funderat på blev äntligen av! Den första impulsen kom när jag såg Roy Anderssons film ”Du levande” där han har ett Goethe-citat i inledningen: ”Gläds då, du levande, i din ljuvt uppvärmda säng innan Lethes iskalla våg slickar din flyende fot.” Jag tyckte texten var oerhört vacker men jag ville helst ha den på originalspråk. Så jag letade upp den på tyska. ”Freue dich also, Lebendger, der lieberwärmeten
Stätte, Ehe den fliehenden Fuß schauerlich Lethe dir netzt.” Ganska otymplig på tyska, eller hur? Så jag började titta på den engelska översättningen istället: ”Therefore rejoice, oh thou living one, blest in thy love-lighted homestead,Ere the dark Lethe’s sad wave wetteth thy fugitive foot.” Betydligt vackrare, men lite lång, så jag kortade ner den: Rejoice, o thou living one, ere dark Lethe’s sad wave wetteth thy fugitive foot. Budskapet fortfarande bibehållet. Tatueraren är en grymt duktig kille som heter Lam Don Hoang på Unikum Tattoo’s. Lethe är förresten glömskans flod i den grekiska mytologins dödsrike Hades. Övriga floder heter Styx, Acheron, Phlegeton och Cocytos.

Humor: bearbetande terapi eller bara smaklöst?

Man brukar ju säga att humor är nödvändig för att vi ska orka med att hantera det allra värsta och det är säkert sant. Frågan är då att när är det ok att börja skämta om en fruktansvärd händelse? Hur lång tid måste förflyta mellan händelsen och skämtet för att det ska betraktas som bearbetning och inte bara smaklöst.? Svaret verkar variera beroende på händelsen. Att skämta om förintelsen brukar sällan vara populärt, och 9/11 verkar inte generera så många skämt heller. Utom i Family Guy då förstås: Familjen Griffin står vid Ground Zero i New York och Peter säger: ”This is where it all started. This i where the first guy got AIDS”. Eller när Brian ber Stewie räkna upp sina favorithelger och han svarar: ”Christmas, Halloween, 9/11”.Jag tror ändå att man inte kan skämta om 9/11 idag i USA utan att begå nån form av offentligt självmord – politiskt eller karriärmässigt.

Jag minns när Estonia just hade sjunkit, då tog det inte många veckor innan skämten kom. ”Vet du varför de inte fick fira jul på Estonia? Nä. De öppnade luckorna för tidigt!” ”Vet du vilken som var favoritdrinken på Estonia? Nä. Gröna hissen.”  Saken är väl den att sådana skämt inte är avsedda för offentligheten utan funkar bara i små slutna sällskap. Apråpå offentlighet så tar väl radioprogrammet Rally priset i smaklöshet och hänsynslöshet när de efter att Ted Gärdestad begått självmord genom att kasta sig framför pendeltåget gjorde om Teds låt Jag ska hoppa nerför Eiffeltornet till Jag ska hoppa framför pendeltåget och spelade den i P3… Det känns extra jävligt eftersom Ted var en svårt deprimerad och psykiskt plågad man – bl.a. hade han under en tid varit misstänkt för Palmemordet! – som naturligtvis var en enskild person med familj och anhöriga. Det blir så extra ondskefullt när man driver med en personlig tragedi för en välkänd och namngiven person och hans efterlevande. Skämmes tamefan, P3!

Man undra när de första skämten om dödsskjutningarna i Norge kommer (eller när de kom)? Här kommer mina bidrag: ”Vet du vad de ska döpa om Utøya till nu efter massakern? Nä. Skjutøya.” ”De har ett nytt namn på vattnet som Utøya ligger i. Jaså, vadå? Breiviken.”  För tidigt? Ja, förmodligen…

Refuserad av GP Debatt – igen!

Öppet brev till Göteborgs Stad Färdtjänstnämnden

Jag har varit kund hos färdtjänsten, och åkt med deras rullstolsbussar i tjugo år nu. Under denna tid har jag bevittnat flera förändringar – både till det bättre och till det sämre; det senare är tyvärr det vanligaste alternativet. Det har varit upprustningar, nedskärningar, upphandlingar, omläggningar, avregleringar, utökningar och invecklingar. Men, två saker har jag alltid känt att jag kunnat lita på, och det har för det första varit att chaufförerna är duktiga och hänsynstagande bilförare. Med hänsynstagande menar jag då inte i första hand mot övriga trafikanter, även om det naturligtvis ingår, utan mot oss resenärer som på olika sätt har funktionshinder som kan vara orsakade av födselskador, olyckor eller sjukdomar. I mitt fall handlar det om en muskelsjukdom som succesivt förstör mina muskler, vilket bland annat innebär att om bussen jag sitter i svänger hastigt, bromsar häftigt eller kör över ett gupp i för hög fart så har jag mycket lite att hålla emot med. Vid sådana tillfällen flyger jag rent bokstavligen som en vante.

För det andra att bussarna och deras utrustning är i bra och säkert skick. Framför allt så gäller detta lyftplattor, ramper och de lite högre bussarnas förmåga att med hydraulkraft niga och sänkas, så att rampen inte blir för brant eller så att första steget upp till bussen inte blir för högt. För mig är det förstås livsviktigt att jag kan känna mig trygg med att grejerna håller när jag backar ut på en lyftplatta respektive backar nerför en ramp med min hundrafemtiokilos permobil.

På senare tid måste jag tyvärr rapportera om en oroväckande kraftig ökning av färdtjänstchaufförer som uppenbarligen inte förstår vad deras jobb går ut på, eller som uppvisar en skrämmande brist på körförmåga och trafikvett. Kundbemötande är också ett område som lämnar mycket i övrigt att önska; både vad gäller förare och färdtjänstens beställningscentral. Dessutom börjar själva materialet i fordonen alltså fallera och vittra sönder.

I våras inträffade en incident som var mycket skrämmande för oss som var inblandade. Färdtjänstbussen hade som vanligt stannat på gatan utanför min port och jag och min assistent skulle gå ur. Vi hade handlat så min assistent gick ut med matkassarna medan jag backade ut på lyftplattan och chauffören stod bakom för att kontrollera att jag inte backade för långt. När jag stod rätt placerad började föraren att sänka plattan, efter en kort stund hördes en smäll och hela stolen började välta baklänges och plötsligt slog vi hårt i backen så att jag nästan lättade från sitsen, samtidigt skriker chauffören: det här går åt helvete! Min assistent har rusat fram och försöker hålla emot stolen; som står i en livsfarlig bakåtlutning. Sanningen är att om stolen vält hade hon aldrig kunnat hålla emot, hon hade bara skadat sig. Vad som hände var att hydraulen som ska hålla plattan vågrätt vid sänkning och höjning sprack så att plattan vek sig bakåt och ner i marken. Den kraftiga lutningen var som tur var inte tillräckligt brant för att permobilen skulle välta baklänges. Hade plattan varit någon halvdecimeter högre upp när det hände hade jag med all säkerhet voltat baklänges med hundrafemtio kilo permobil över mig! Jag kunde lätt ha brutit nacken. Tänk er: muskelsjukdom och ryggmärgsskadad! Nu klarade jag mig med en lättare chockskada. Föraren var vit i ansiktet och min assistent var tämligen uppskakad hon också. Chauffören frågade om jag ville göra en skadeanmälan för mig personligen eller om det räckte att han gjorde en på bilen. Eftersom jag inte hade några fysiska skador så nöjde jag mig dumt nog med det.

När det gäller förarnas beteenden så har jag flera exempel på hur de kör alldeles för fort – särskilt i kurvor och över gupp – och när jag ber dem köra lugnare för min skull blir de ofta irriterade och fortsätter köra för fort! En del slarvar med fastsättningen av stolen med spännremmar; sätter i för få eller spänner dem för dåligt. Andra hanterar mig nonchalant; t.ex. när de ska sätta på mig säkerhetsbälte. Jag kan ju inte lyfta mina armar eftersom mina muskler är försvagade; det betyder naturligtvis att jag inte heller kan hålla uppe mina armar även om någon hjälper mig att lyfta upp dem. Men, en del förare lyfter upp mina armar för att komma åt att spänna fast säkerhetsbältet och sedan bara släpper dem eller till och med slänger iväg dem. En del andra förare pratar oavbrutet i mobilen, privat!, och andra är direkt ohyfsade och säger inte hej, inte ens om jag säger det först. Vid enstaka tillfällen träffar man på en chaufför som uppvisar samtliga av dessa beteenden och då blir resultatet en mardrömsresa.

Jag säger inte att alla färdtjänstförare är sådana; det finns flera som kör, beter och uppför sig exemplariskt. Lika väl som det finns kunder som beter sig mer eller mindre bra. Skillnaden är ju trots allt ändå att förarna har ett serviceyrke och vi är deras kunder. Jag tror inte någon vill känna rädsla för liv och lem bara för att kunna ta sig från punkt A till B. Frågan som infinner sig är tämligen självklar: Vad görs för att utbilda, fortbilda, vidareutbilda chaufförer och beställningspersonal inom färdtjänsten vad gäller kundbemötande, olika handikapp och deras specifika problematik och ren körförmåga av ömtåliga kunder? Någonstans i organisationen måste någonting vara allvarligt på tok, eftersom problemen ökar snarare än minskar. Eller strävar Göteborgs Stad efter att det ska vara så otrevligt och otryggt att åka färdtjänst att alla börjar åka spårvagn istället? Det skulle onekligen spara in en del pengar. Det är ju på det viset att färdtjänstnämnden ska ”medverka till att fler personer med funktionshinder kan resa med den ordinarie kollektivtrafiken”, men det kan ju inte vara meningen att det målet bäst främjas genom att färdtjänsten körs i botten. Dessutom kommer det alltid finnas behov av traditionell färdtjänst, till exempel på vintern när snön omöjliggör förflyttning utomhus med rullstol, rullator eller sjuka/svaga ben. I mitt fall tillkommer även kylan som en försvårande faktor vid vistelse utomhus, då jag blir stelfrusen och orörlig på några minuter. Så självklart måste färdtjänsten fortsätta att hålla en hög, säker och proffsig nivå!

OASEN 7 ute nu!

http://multi.mediapaper.nu/?PubId=DB6DFC47D37726BD17CA8311764FDF74

Sertralin Krka 100 mg – Dag 1

Eftersom pillren inte hade någon positiv effekt – snarare tvärtom – så tyckte min läkare att det var dags att höja dosen. Så, igår tog jag för första gången 100 mg och idag känns det som de fysiska biverkningarna från första veckan är på väg tillbaka. 😦 Hoppas inte det blir lika kraftig reaktion som första gången…den som knaprar får se…

Sertralin Actavis 50mg – Dag 8-13

Inget har hänt; jag känner mig bara trött, deppig och seg i kroppen och skallen. Jag får väl försöka härda ut bara, jag återkommer när något finns att skriva om. Förhoppningsvis nåt positivt…

Sertralin Actavis 50mg – Dag 7

Inget att rapportera.

Sertralin Actavis 50mg – Dag 6

Kändes lite bättre i morse, men ju längre dagen fortskred desto sämre mådde jag. Illamåendet kom tillbaka ordentligt – kunde knappt få ner en macka till frukost. Fick sedan en rejäl ångestattack när jag satt en stund på balkongen. Det var nästan så att jag inte klarade av att andas mig igenom den. Som tur var var jag inte ensam, min fina assistent fanns ju där hos mig. Nu mot kvällen känns det bättre, förutom illamåendet då förstås.

Sertralin Actavis 50mg – Dag 5

Jag trodde inte det var möjligt för mig att må sämre än igår, men det var det! Idag kom självmordstankarna över mig när jag satt i duschen. Jag funderade på olika metoder; spårvagn – för rörigt, x2000 – för slafsigt, göta älv – för slammigt, piller – för mycket 80-tal, hängning – för otäckt, hagelgevär i munnen – klassiker…då inser jag att det är Sertralinet som talar, och då blir jag förbannad och tvingar min hjärna att sluta. Basta!