Jag är medveten om att debatten om de nya svenska sedlarna rasade i våras, men jag har precis läst några ”kritiska” artiklar om valet av personer som pryder dessa som är så hårresande, infantila och direkt korkade att jag bara måste ta sedeln från munnen. Det första exemplet är Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernströms inlägg på Newsmill: ”Riksbanken – gör om, gör jämställt!” Hon har, på fullt allvar och helt utan ironi, tagit sig för det smått snart-hamnar-jag-i-madrasserad-cell-aktiga projektet att lägga ihop de tre ”kvinnliga” sedlarnas valörer och jämföra med summan av de tre ”manliga” sedlarnas valörer och kommit fram till att den manliga summan är dubbelt så stor som den kvinnliga! Ve och fasa! Bonnie drar av detta den fullt logiska och självklara slutsatsen att Riksbanken bekräftar den hierarkiska ordningen hos den patriarkala könsmaktsordningen som råder i det svenska samhället i dag. Jomenvisst, det är ju klart som korvspad! Att det är kvinnor (Astrid Lindgren resp. Greta Garbo) som pryder de vanligaste sedlarna tjugan och hundringen är ingenting som tränger in i Bonnies av pseudogenuskunskap och militant radikalfeminism omtöcknade hjärna, och egentligen inget att förvånas över heller.
Men, för fan Riksbanken! Tryck upp några 43 000 kronors-sedlar med Bonnie Bernströms nylle på så blir hon säkert go och gla’ igen. Hur Bonnie kan fortsätta att sitta kvar som ordförande efter ett sådant nonsensresonemang är om möjligt en ännu större gåta än själva uttalandet. Med hennes sätt att ”resonera” spränger hon den yttersta rimlighetens gräns och träder in i ett skymningsland av saft-mätande-syskon-med-vattenpass-och-nanometer av Franz Kafkaiska proportioner.
Det andra exemplet är från SVT Debatts hemsida där frilansskribenten Emelie Bergbohm påstår att ”Taube på nya 50-lappen är ett svek mot sexturismens offer”. Ja, det är alldeles sant, inget aprilskämt. ”Bevisen” till detta svindlande påstående finner hon i första versen av Flickan i Havanna: ”Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar, sitter i ett fönster, vinkar åt en karl. Kom du glade sjömatros, du ska få min röda ros!”
Sedan drar hon lite historia om att prostitution och Havanna gått hand i hand sedan 1600-talet och att under 1900-talets första hälft var prostitution ett lagligt och beskattat yrke på Kuba. Evert Taube skrev visan någon gång i början av 1920-talet. Jag förstod först inte alls vad Bergbohm var ute efter (hon har nog blivit galen, tänkte jag) tills själva poängen kom: Låten går i DUR! Den är ”tjo och tjimmig”! Jamen, självklart! Det måste naturligtvis betyda att Taube stöder sexturism, prostitution, trafficking, barnporr osv osv! Inte att Taube skildrar en företeelse han har bevittnat och kanske själv upplevt (vad vet jag?) och som dessutom vid den tidpunkten på den platsen var laglig. Nej, nej, nej. Han stöder att flickor prostitueras och utnyttjas. Punkt. (hon har blivit galen!)
Men, snälla Emelie, tror du att när ”glädjeflickor” (shit, jag använde en romantisk omskrivning, nu kanske jag hamnar på 75-kronorssedeln…) ropar efter kunder (sjömatroser t.ex.) så gör de det i moll och på ett deprimerande sätt? Nä, skulle inte tro det. De ropar hola sailor! så glatt de bara kan. De får nog inga kunder genom att ropa señor, kom och missbruka min minderåriga kropp! Taube beskriver och tolkar verkligheten utifrån sitt perspektiv; gilla eller ogilla det, men ge karln den poetiska frihet han om inte förjänar så åtminstone har rätt till. Läser man dessutom hela texten, Emelie, så märker man att detta är en skildring ur den s.k. verkligheten. Tjejen i sången behöver pengar, därför tar hon beslutet att försöka locka till sig en matros som är villig att betala för lite sex, det verkar ju åtminstone inte vara någon hallick eller bordellmamma inblandad. Men, att det rör sig om business i första hand för tjejen råder det ingen tvivel om. Vill du bli mitt hjärtas kung? Har du pengar i din pung? Flickan i Havanna skådar då med tjusad blick, ringen med rubiner, som hon genast fick. Ringen kostar femton pund! Stanna du – en liten stund. Naivt? Ja, onekligen. Romantiserande? Ja, delvis. Ondskefullt och stödjer barnprostitution? Nej, definitivt inte! Visan är skriven 1922! Skaffa dig lite historisk kontext och perspektiv, Emelie…
Om vi ska börja skärskåda artister och ikoner för att försäkra oss om deras PK-status på det sätt som Emelie Bergbohm tycks föreskriva då blir det många som stupar på den Bergbohmska schavotten. Birgit Nilsson är mest känd för sina Wagner-tolkningar. Wagner! Borde sända ilningar av skräck längs ryggraden på den mest pro-Israeliska bombhögern i Sverige och dess kulturella husorgan på vår som allra malligaste morgontidning (tack, Janne). Wagner. Hitlers hovkompositör, med en kvinnosyn från yngre järnåldern. Så, visst, Nilsson är fläckfri… När jag dessutom är inne på opera: JUSSI BJÖRLING!!? Hallå!! Någon? Världsikonen? Bara Caruso är mer legendarisk… Ingen? Nähä.
Ingmar Bergman: Ökänd kvinnokarl. Nazist i sin ungdom. Homofob. Väck med han. Greta Garbo spelade hora i Den glädjelösa gatan och kan sägas indirekt stödja barnprostitution. I Åtrå stöder hon otrohet. I Anna Karenina överger hon man och barn. Hon var lesbisk, vilket var förbjudet på den tiden. Bort med henne. Dag Hammarskjöld bröt mot traditionen och bar inte frack vid sin doktors-disputation 1934. Stryk honom. Astrid Lindgren förespråkade dödshjälp för handikappade och självmord i Bröderna Lejonhjärta; när Skorpan tvingas av sin förlamade storebror att ta honom på ryggen och kasta sig utför ett stup vid Karmafallen – i förhoppning att de efter döden ska nå Nangilima. ‘nough said. Hon e väck.
Vilka ska nu pryda vår stolta valuta? Lasse Kronér? Lill-Babs? Efva Attling? Markoolio? Joe Labero? Babsan? Ja, jag vet inte vem av dem som är så vit som en snö. Vet du?