Fråga:

Varför blev hatinlägget större och varför blir jag inte förvånad?

Leve kärleken!

Jag älskar kvinnor. Jag älskar män. Jag älskar kärleken. Jag älskar fred. Jag älskar sommarregn. Jag älskar döden. Jag älskar stillhet. Jag älskar mänskligheten. Jag älskar Gud. Jag älskar universum. Jag älskar existens. Jag älskar konsistens. Jag älskar hud. Jag älskar händer. Jag älskar värme. Jag älskar närhet. Jag älskar exstas. Jag älskar dig. Jag älskar mig. Jag älskar.

Viva hate!

Jag hatar kvinnor. Jag hatar regn. Jag hatar sol. Jag hatar dig. Jag hatar dagen. Jag hatar natten. Jag hatar Israel. Jag hatar terrorister. Jag hatar småsten. Jag hatar grus. Jag hatar Gud. Jag hatar universum. Jag hatar evolutionen. Jag hatar Darwin. Jag hatar intelligent design. Jag hatar ointelligent design. Jag hatar dna. Jag hatar rasister. Jag hatar Sven Hedin. Jag hatar hela kungahuset. Jag hatar Sara Leander. Jag hatar adeln. Jag hatar män. Jag hatar insekter. Jag hatar Fredrik Reinfeldt. Jag hatar Mona Sahlin. Jag hatar toblerone. Jag hatar hat. Jag hatar kärlek. Jag hatar sex. Jag hatar muskeldystrofi. Jag hatar random mutationer. Jag hatar gener. Jag hatar televisionen. Jag hatar teknik. Jag hatar halvmesyrer. Jag hatar sommaren. Jag hatar vintern. Jag hatar värme. Jag hatar kyla. Jag hatar bloggar. Jag hatar skönhet. Jag hatar godhet. Jag hatar ondska. Jag hatar mig. Jag hatar.

OMFG! Not another rant about girls, love and sex!

På allmän begäran tänkte jag skriva lite mer om mina bittra erfarenheter av kvinnor, eftersom folk inte verkar kunna få nog av mina åsikter i ämnet så får jag väl offra mig och göra dem till viljes…

Nu har det snart gått 2 år sedan jag träffade mitt senaste misslyckande i flickvänsbranschen, hon får vara anonym men låt mig för formens skull kalla henne något – till exempel Ingela Engelbrektsson. Hon gjorde slut för ungefär 1,5 år sedan och man märker att folk får något besvärat i blicken när jag erkänner att jag inte kommit över det som hände än. Det är alltså inte riktigt PK att inte ”ha gått vidare” när mer än ett år har förflutit. 11 månader är ok, men inte 17! Men, gott folk, för att kunna ”gå vidare” måste man ha något att gå vidare med, eller rättare sagt någon. Ingela klarar sig nog: hon är förmodligen inne på sin tredje pojkvän vid det här laget och hon har troligen knullat ytterligare några. Jag har å andra sidan inte knullat sen november 2008 och någon flickvän har jag inte varit i närheten av (ååååhhhh stackars mig, buhu!…) men min poäng är att det är lätt att hålla sig för skratt när någon säger: du måste släppa taget om det där och gå vidare, Bosse, när jag inte hittar ett enda jävla sätt att göra det på! Jag skriver, går på skrivarkurs, jobbar med min gamla d-uppsats och har sökt in på nya utbildningar – men inget av det där spelar någon som helst jävla roll när kvällen kommer och jag känner mig som den ensammaste människan på planeten jorden. Pröva att gå vidare då!

Jag har fått en del kritik för att jag skrivit så mycket om mitt misslyckade (läs obefintliga) kärleksliv här på bloggen. Konstigt nog kommer den kritiken från människor som befinner sig i ett förhållande eller från folk som aldrig blivit illa dumpade. Det känns bättre att ta emot råd från någon som vet precis hur det känns att bli riktigt jävla ratad! Det rimmar på något sätt illa när någon som aldrig blivit dumpad uppmanar att man måste ”släppa taget och gå vidare” – ibland verkar det som om det är det egna dåliga samvetet för att ha dumpat någon taskigt någon gång som väcks av mitt klagande. Men hursomhelst, med mitt facit vad gäller ”flickvänner” så är det svårt att känna sig hoppfull. Det blir en kort lista med (för att citera en av mina assistenter) det ena kioskmongot efter det andra…

Flickvän nummer 1: Vi hånglade en kväll och jag blev kär, några dagar senare nobbade hon mig när jag förklarade henne min kärlek, sedan var hon ihop med två av mina kompisar, efter ett halvår blev vi ihop och efter en tid bedrog hon mig med 3 killar, jag blev förtvivlad, förlät henne och två veckor senare dumpade hon mig. Jag var 20.

Flickvän nummer 2: Vi blev ihop när jag tillfälligt vistades på annan ort, precis innan jag skulle återvända hem berättade hon att hon gjort abort under vårt förhållande – två gånger!!! Jag var 25.

Flickvän nummer 3: Vi blev ”ihop” 1995. Hon ville aldrig erkänna för sina vänner att jag var hennes pojkvän så jag upplevde det hela tiden som om hon skämdes för mig; vilket hon nog gjorde också. Men, desperat som jag var (och är!) lät jag det fortgå tills hon dumpade mig; hon klarade inte av att vara ihop med någon som var förbannad för att hon skämdes för honom!!? Jag var 30.

Flickvän nummer 4: Hon tog mig med storm sommaren 2008. Hon sparkade upp alla mina mentala dörrar och slog upp alla mina själsliga fönster i mitt inre och släppte in solsken och frisk luft. På nolltid lyfte jag från gravens botten till sjunde himlen och lika fort sparkade hon igen dörren och låste den med trippellås, smällde igen fönstren och spikade för fönsterluckorna och slet ner mig i graven och skottade igen den. När hon var färdig med spaden hukade hon sig över graven och pissade på den. Jag var 43.

Vad kan man säga efter allt detta avancerade gnäll? Jo, att det största kioskmongot av alla är jag själv som bara tog all denna skit och gjorde mig till det jävla offer som jag nu är! Men också:

HELL YEAH! I’M BACK!

Cheers, mates!

Till symfonirockens försvar

Det har ju varit populärt inom den svenska musikjournalistkåren att racka ner på progressive rock (och då avses inte rödvinspimplande plakatvänsterband som Nynningen eller Motvind) i allmänhet och den s.k. symfonirocken i synnerhet. Dessutom har de begått lustmord på de människor som dristat sig till att tycka att Yes, Genesis och King Crimson inte automatiskt är dynga bara för att några skribenter bestämt att de suger så monumentalt att de inte är värdiga nog att slicka hundskiten från Noel Gallaghers skosulor. Jag kommer särskilt ihåg en tv-intervju med Andres Lokko där han utmålade den typiske symfonirockaren som en smått överviktig loser behängd med flaskbottnade glasögon som förstorade ögonen så till den milda grad att självaste Gollum hade blivit grön av avund. Denne, ofta rollspelande, nörd var dessutom begåvad med finnar och flottigt hår, så hans möjligheter hos det täcka könet var ungefär minus 39 på en skala 1-10. Det täcka könet förresten? Tillhör män det otäcka könet då eller…? Ja, åtminstone om vi får tro den irländske komikern Dylan Morans beskrivning av hur det manliga könsorganet ser ut: ”En djuphavsfisk som svalt sitt eget arsle.”

Jag glömmer aldrig en av de där sällsynta dagarna på 70-talet då brorsan sänkte sig ned över en kulturtörstande 12-årig lillebror och tog honom under sina svanvingar in i ”symfonirockens” mystiska värld. Han drog in mig i sitt rum och drog för persiennerna och släckte den enorma risbollslampans porrigt röda ljus. De enda ljuskällor som syntes var glöden från hans John Silver med filter och stereons röda och gröna ljusdioder. – Lyssna på det här sade han, och drog upp volymen: Först hördes lite spridda publikljud och busvisslingar, sedan hördes stråkarna som smög sig på sakta och trevande till att börja med för att växa till ett triumfatoriskt crescendo och mitt under detta klassiska klimax ger publiken ifrån sig ett kraftigt jubelskrik och man förstår att någonting är på gång. Direkt ovanpå den mäktiga avslutningstonen av introt kommer ett helt obeskrivligt ljud från vad som låter som stråkar men ändå inte är det, detta övergår snabbt i ett rått gitarr-riff och sedan är det i gång med trummor och bas och efter en stund kommer en spröd och ganska feminin röst in – eller kanske egentligen könlös. Jag blev hel tagen och lyssnade andlöst så länge första sidan av skivan varade. Sedan var min audiens över och jag återvände skakad och rörd till mitt eget rum där säckvävstapeten såg beigare ut än vanligt och den brandgula heltäckningsmattan helt tappat sin lyster. Vad var det egentligen jag nyss hade upplevt?

Det var helt enkelt första sidan av trippel-LP:n ”Yessongs” med Yes. En live-skiva från 1973 som inleddes med en svit ur Igor Stravinskijs Eldfågeln som övergick i ett par feta mollackord på Rick Wakemans mellotron för att sedan leda in i ”Siberian Khatru” – tredje och sista mästerstycket från vad som får betraktas som gruppens magnum opus: Close to the edge från 1972 med Wakeman, Howe, Squire, Bruford, Anderson – den optimala sättningen vad gäller Yes enligt min mening. Trummisen Bill Bruford ersattes av Alan White mitt under turnén eftersom Bruford, enligt myten, blev kidnappad av King Crimson.

 ”Close to the edge” som inleder skivan är väl så nära en symfoni, skriven för ett rockband, som man kan komma. Det som särpräglar Yes är trots allt att de aldrig tappar den råa energin som bra rockmusik besitter, skulle man vilja hitta en klassisk motsvarighet till denna råenergi så ligger förstås Stravinskijs Våroffer nära till hands. Lyssna särskilt på Part I – The Augurs of spring – rena tungmetallen! Underbara synkoper! Ett band vi nämnt tidigare är ju förstås King Crimson som får gälla för ett av de stilbildande banden i genren. Innehöll medlemmar som Greg Lake som kom att ingå i Emerson, Lake and Palmer; bandet som bl.a. spelade in en version av den ryske tonsättaren Modest Mussorgskijs mästerverk Pictures at an exhibition för trummor, bas och keyboard. Bandet som brukade avsluta sina konserter med att välta ner en Hammondorgel B3 från scenen! Måste blivit dyrt i längden… En annan medlem var legendariske musikern Robert Fripp – kanske mest känd som fantastisk gitarrist och, som sagt, senare Bill Bruford från Yes. King Crimsons bästa är nog trots allt deras första LP, med låtar som ”21st century schizoid man” och ”I talk to the wind”. Titeln på skivan är ”In the court of the crimson king”, vilket också är namnet på den sista låten på skivan.

Den tredje stora symfonirockgruppen jag tänker ta upp är också ett av mina absoluta favoritband alla kategorier, nämligen Genesis, och nej, jag räknar ingen av skivorna som kom efter Peter Gabriels avhopp som äkta Genesis-plattor! Sån är jag; pk och förutsägbar… Genesis stora styrka är måhända inte nödvändigtvis virtuositet på sina respektive instrument (som t.ex. Yes) utan snarare en genialitet när det gäller att skapa stämningsfulla tonlandskap (där fick jag till en riktigt insnöad nörd-beskrivning, eller hur?). Jag riktigt känner hur Andres Lokko roterar i min grav. Genesis gick väl lite samma öde till mötes som senare Pink Floyd där en av frontfigurerna tittade lite för djupt i sin egen navel och ångvältade igenom ett eget projekt som senare kom att döda originalbandet: ”The lamb lies down on broadway” gjorde att Peter Gabriel växte sig för stor för sitt eget band och ”The Wall” rämnade över Roger Waters ego och skickade honom i exil från Pink Floyd. Men innan konceptalbumet (Lokko vänder sig ett par varv till…) ”Lammet” (som vi initierade geeks säger) kom ut hann Genesis med att släppa några lysande plattor (”Lammet” är lysande på ett helt annat sätt, nästan en egen genre). Även om jag är väldigt svag för ”The Musical Box” på Nursery Cryme måste jag nog ändå välja ut Foxtrot som deras bästa, mest genomarbetade skiva, även om de tappat en del av sin råhet från Trespass. ”Supper’s ready” får nog betraktas som det optimala symfonirockverket med en textmässig inledning som bara är alldeles…alldeles…underbar!

Walking across the sitting-room, I turn the television off.
Sitting beside you, I look into your eyes.
As the sound of motor cars fades in the night time,
I swear I saw your face change, it didn’t seem quite right.
…And it’s hello babe with your guardian eyes so blue
Hey my baby don’t you know our love is true.

Den här skivan har vaggat mig till sömns åtskilliga gånger efter något rökigt örtagårdsgille…

Avslutningsvis, för att säga något om den mest utskällda men också av inbitna geeks mest hyllade plattan av Yes – nämligen ”Tales from Topographic Oceans” – så var det naturligtvis den ”El Lokko” drog fram för att illustrera varför symfonirock är ett sådant kräkmedel och symfonirockare sådana losers, vilket han konstaterade med illa dold skadeglädje. Jag vet inte vad som hänt herr Lokko i hans barndom, men man får förmoda att några flaskbottnade Yes-nördar med flottigt hår och acne kidnappade honom och drog ner honom i någon dungeons and dragons någonstans i Järfälla och tvångsspelade ”Tales” för honom minst tre gånger! Jag hade nog inte pallat för mer än två – skivan är även enligt mig i princip olyssningsbar; en uppfattning som jag för övrigt delar med Rick Wakeman och Chris Squire…

And the nurse will tell you lies
Of a kingdom beyond the skies.
But I am lost within this half-world,
It hardly seems to matter now.

Play me my song.
Here it comes again.
Play me my song.
Here it comes again.

Ur ”The Musical Box” från Nursery Cryme, 1971.

Marocko ’82 – The End

Någon dag efter stranden var det dags att träffa systrarna Anna och Katta från Varberg som Peter kände lite ytligt. De bodde på ett annat hotell tillsammans med sin mamma, så vi ringde upp deras rum och bestämde träff på vårt hotell. Jag var ganska nervös och sade nog inte så mycket, Peter däremot som tenderar att prata mer när han är nervös pladdrade på som om domedagen stod för dörren. Systrarna visade sig vara jättesöta och i vår ålder. I samma ögonblick som jag såg Katta (den yngre av dem) inleddes vad som skulle bli en flerårig olycklig ensidig kärleksaffär som övergick i någon slags fixering med tiden. Det visste jag förstås inte då, utan allt jag såg var en jättegullig tjej som jag genast kände en stark dragning till. Vi släpade med oss flickorna till våran polare Hamed för att imponera lite med att vi hade träffat en äkta ”inföding” tror jag – tyvärr visade det sig att Hamed bytte personlighet så fort han fick syn på två svenska blondiner och han stirrade verkligen på dom och kommenterade deras utseende och pratade egentligen inte med dom, utan allt han yttrade riktade han till mig och Peter. Vi satt mer eller mindre och väntade på att han skulle komma med ett erbjudande om kameler mot blonda svenska flicka. Det hela var hursomhelst jävligt pinsamt och trist.

Men, efter lite rödvin och öl på hotellet hade vi strax glömt bort incidenten med Hamed och hade en ganska så nice kväll. Svein kom ner till baren och jag tror att han också fattade tycke för Katta tämligen omedelbart. Peter hade förstås börjat kära ner sig i Anna. Fan, vi betedde oss som förälskade tonåringar! Vänta lite nu, det var vi ju också… Vi umgicks en hel del de kommande dagarna, bland annat var vi på något slags turistjippo som kallades för ”Marockansk afton” med grillat lammkött, rödvin, vattenpipa (utan hasch till vår bittra besvikelse…) och magdans. Jag minns inte så mycket mer från vistelsen faktiskt, utom att vi utbytte adresser med Svein och tog ett tårfyllt farväl med löfte om snart återseende. Faktum är att vi hade kontakt per brev och han kom och träffade oss alla fyra i Varberg, men när vi senare försökte skriva till honom i Bergen fick vi tillbaka breven med ”adressaten okänd”…så kräftan tog väl honom till slut. R.I.P.

Hemresan blev faktiskt en smula äventyrlig. Det hela började i bästa Midnight Express-stil med att Marockansk polis plockade ner Peters ryggsäck i dess beståndsdelar intill kvantnivå. Vi kroppsvisiterades tämligen ingående (dock inte analt), men som tur var hade vi spolat ner opiumet strax innan… När planet sedan nådde Danmark var det ett sådant jävla oväder att vi inte kunde landa på Kastrup utan vi tvingades landa i Billund på norra Jylland – där det blåste något mindre – men fy fan vad det blåste under inflygningen! Folk skrek i de värsta luftgroparna och i den våldsamma turbulensen. Jag vet inte vad det var med mig och Peter men vi satt bara och drog en massa sura flygolycks-skämt – det var väl vårat sätt att hantera skräcken. För jag har sedan dess utarbetat en monumental flygrädsla. Väl nere på marken gick vi av planet ute på plattan och skulle gå till terminalbyggnaden. Därför stod jag och Peter en stund under den av planets vingar som satt kvar och väntade på att de skulle plocka fram min rullstol ur planets lastutrymme. Då tyckte jag att det var en bra idé att tända en cigarett, så med lukten av jetbränsle fortfarande ringande i näsborrarna halade jag upp en Marlboro och tände den. Sekunden senare hörde jag nån som vrålade på danska; något som jag inte förstod. Vrålet upprepades dock och nu såg jag också hur vrålets upphovsman kom springande emot mig och pekade på min högerhand för att sedan dra sitt pekfinger över sin egen hals. Jag tittade först på min högerhand som jag höll ciggen i, sedan tittade jag på den galne uniformerade dansken, sedan återigen på min högerhand från vilken blå cigarettrök ringlade. Sedan tittade jag på Peter som sade lugnt: ”Jag tror han vill att du ska släcka ciggen”. ”Ok”, sa jag och släppte ciggen på marken och trampade på den precis när planets kapten nådde fram till mig. Han såg så helt galen ut att jag för ett ögonblick trodde att han skulle nita mig. Men, han nöjde sig med att skälla ut mig på danska, som jag alltså inte förstod alls på den tiden, men han sa säkert något om ”svenskjävlar” eller så – och med all rätt får jag väl tillägga.

Jag fick min rullstol och ganska snopna och skamsna begav vi oss mot terminalen och bagagebandet. Det första vi ser är Peters öppna ryggsäck (han hade inte lyckats få ihop den efter visitationen på Agadirs flygplats) som ligger och snurrar på bandet tillsammans med lite kläder som fallit ut. Bland annat ett par solkiga, vita långkalsonger som någon av de andra resenärerna roade sig med att breda ut på bandet till allmänt åtlöje och fnitter. Peter rafsade åt sig sina kläder utom långkalsongerna och så gick vi skyndsamt mot bussen som skulle ta oss till Kastrup där Peters föräldrar väntade för att köra oss hem. Det blev en ganska dryg bussresa med färjor och skit innan vi till slut kunde sätta oss i Peters föräldrars bil och åka mot Varberg. Vid 5-tiden på morgonen kom jag hem till mitt rum och min säng och somnade som en klubbad säl. Till min stora fasa och vrede väckte min ömma moder mig klockan 7 och påstod att jag skulle gå till skolan! Jag vägrade förstås men det hela ledde till ett uppslitande gräl, och det var varken det första eller det sista uppslitande grälet oss emellan, som i förlängningen innebar att jag ungefär en månad senare slängdes ut ur mitt föräldrahem och som 17-åring hamnade i en etta med kök på Håstensgatan (för övrigt på samma gård som Anna & Katta!) Men, se det är en helt annan saga det…

Marocko ’82 – nu utan censur!

Jag har gjort mig skyldig till något ytterst ovanligt när det gäller att berätta gamla ungdomsskrönor: Jag har underdrivit min historia. Ja, ni hörde rätt. Inte över- utan UNDERdrivit! Jag har konsulterat min kumpan på resan och vi har gemensamt kommit fram till en, för vår räkning, något mindre smickrande version av ”sanningen”. Det var helt enkelt så att vi följde med hem till Hamed i Agadirs skumma hamnkvarter för att köpa hasch. Han varnade oss för polisen och manade oss till försiktighet men han sålde hasch till oss. Dagen efter gick vi till en park i Agadir för att röka på; men bäst som vi satt där och smusslade med tobak, tändare och söndersmulad grön maroc så kom där två poliser! Vi fick samtliga inre organ, inklusive hjärtat, i halsgropen och tryckte ner allt i Peters Svenska Försvarets gasmaskväska snabbare än en kobra fäller ut gifttänderna. Men, poliserna tog ingen som helst notis om oss utan de tände istället vad som såg ut som en riktigt fet joint och puffade obekymrat på!

Vi hade fått nog upphetsning för en dag så vi begav oss tillbaka till hotellet utan att ha fått i oss någon som helst olaglig substans. I hissen träffade vi på en liten blek snubbe iförd en vidbrättad solhatt och stora, mörka solglasögon. Han bröt isen genom att fråga mig vad det var för ”galt” (Bergen-dialekten var omisskännlig) med mig och jag hann knappt säga färdigt hela ordet muskeldystrofi innan han sade: ”Eg har leverkreft og har bare neppe en år igjen til å leve” och tog av sig hatten och avslöjade sin blanka, helt hårlösa skalle. Några sekunder stod vi bara där och stirrade på varandra och sedan brast vi ut i skratt. Han hette Svein och kom alltså från Bergen och han hade bestämt sig för att inte bara sitta hemma ”å vent på døden” utan ge sig ut och resa så mycket han orkade innan det var försent.

Vi blev snabbt goda vänner och när vi berättade om våra små ”haschproblem” tipsade han om att stranden var det bästa stället att röka på om man ville undvika polisen. Han hängde gärna med så vi begav oss till stranden redan samma eftermiddag. Det var ett fantastiskt väder; strålande sol, knallblå himmel och en lätt bris som krusade vattenytan. Det var inte mycket folk, eftersom det fortfarande var ganska kallt i vattnet, så vi slog oss bara ner mitt på den till synes oändliga sandstranden och Svein fixade iordning en rejäl holk i sin majspipa och vi blev pårökta så det räckte. Det var inte direkt något jävla Vasaparks-gummi som Hamed hade sålt till oss! Vi mådde otroligt bra; himmelen och havet antog nu närmast surrealistiskt blåa nyanser, solen fullständigt brann på himlavalvet och oändligheten kändes liksom både oändligare och ändligare och som instängd i en glaskupa samtidigt liksom…ööööhhhh….flum….flum….floskler…floskler…osv. Känner mig plötsligt lite som Ulf Lundell när han beskriver hur pårökta dom är i Sömnen (jag tror det är den romanen) genom att låta karaktärerna ligga på golvet och skrika: Asflummigt! Asflummigt! Asflummigt! i några timmar.

Efter en stund blev vi förstås sugna på isglass och Peter blev den som skickades att inhandla detta av glasskillen som regelbundet passerade mellan oss och den blåa atlanten med sin frysväska. När Peter nådde fram till honom och skulle ta upp pengarna slet sig en sedel och blåste iväg längs stranden med Peter efter sig. Nu följde en scen ur Semestersabotören eller något med Charlie Chaplin eller Buster Keaton. Varje gång Peter nådde fram till sedeln och böjde sig ner för att ta upp den blåste den iväg och vid några tillfällen ramlade han också. Detta ledde förstås till att vi som satt kvar på filten, i vårt tillstånd, började skratta någonting alldeles hysteriskt. När Peter sedan avslutade jakten med att likt en puma eller någon känd fotbollsmålvakt kasta sig så att han låg raklång i luften och med yttersta fingerspetsarna på sin helt utsträckta högerhand lyckas fånga sedeln och med ett triumferande skrik vända sig mot oss och vifta med den som om han ensam vunnit 2:a världskriget. Då låg Svein och jag ner och vred oss i skrattparoxysmer så att minst ett par revben riskerade att knäckas. När skrattkrampen släppt och vi fått vila ett tag i solen gick vi hem till hotellet för att äta middag. Sjön suger.

Paris 1982: Bildbevisen!

Jag trodde ögonblicken från Parisresan endast fanns lagrade i våra hjärnor, men så trollade Staffan fram några gamla diabilder ur sina djupaste skrymslen och gömmor, och plötsligt stiger vi fram ur tidens flod och minnets damm. Unga och fräscha som nykläckta dunungar.

Här sitter vi, från vänster: Heinz, Carina, Basse, Björn, Ulf (liggande med huvudet i Björns knä), Zadie och jag. Det är Staffan som tagit i princip samtliga kort.

Alla röker. Från vänster: Zadie, Björn och jag.

Man undrar vad de (Carina, Ulf) tittar på.

Fotografen Staffan fångad på bild.

öl

mer öl

för mycket öl – tyvärr en alltför vanlig bild på 80-talet: jag däckad över ett bord på krogen…

En något lugnare kväll med kaffe…

…och John McLaughlins trummis med ”cigg”-rullande flickvän…

extremt glada: Johnny, Carina och Staffan…

Avslutar med vår dagliga utsikt under tiden i Paris – Notre Dame…

Lägger in en beskuren version av första bilden

Marockoresan ’82 fortsätter…

Det var först under bussresan från flygplatsen till hotellet i Agadir som vi insåg att vi faktiskt befann oss på värsta charterresan á la Sällskapsresan. Så fort vi svängde ut från flygplatsen var det någon äppelkäck reseledare i orange skjorta och ljusblå byxor som slet åt sig en mikrofon och började mala om frukosttider, välkomstdrink, poolgympa und so weiter… Jag och Peter bara stirrade på varandra: Det här var ju ungefär hur ocoolt som helst! Vi försökte stänga av guidens tröttsamt smattrande röst och försjönk i fantasier om hippiekollektiv i oaser och karavanridande Tuareger i solnedgång bakom sanddyner…

Hotellet visade sig vara en mardrömslik konstruktion av lika delar Vingresors högkvarter på Gran Canaria och Ullaredsversionen av Sinbad sjöfararen. Vi gick genast upp på hotellrummet och lade oss och slöade en stund. Vi hade inga som helst planer på att gå på välkomstceremonin, men Vingresor tänkte inte låta oss slippa undan i första taget. De började med att ringa flera gånger på telefonen tills vi tröttnade och lade av luren. Efter en stund började det banka på dörren och någon ropade ”hallå där inne, sover ni?”, varpå vi svarade ”ja”. ”Välkomstträffen har redan börjat”, fortsatte rösten utanför, ”ni kommer väl?”. Det här fortsatte tills vi insåg att de inte skulle nöja sig med annat än att vi masade oss ner till hotellobbyn och mötet, som tydligen skulle innehålla mängder av livsviktig information.

När vi öppnade stod en sjukt brunbränd kille med svettfläckad orange skjorta, fuktig panna och ett påklistrat dollargrin som hade gjort en Buick ’49:a grön av avund. Han såg ut som om han när som helst skulle få ett nervöst sammanbrott så vi följde med honom för att undvika ett sådant. När vi kom ner hade hela chartersällskapet samlats med varsin rödaktig drink i handen och ytterligare en flåshurtig guide hade förmodligen just sagt något roligt eftersom alla skrattade. När vi kom in i rummet dog skrattet genast ut och flera ogillande blickar riktades mot oss. Flåsguide nummer två vände sig också mot oss: ”Se där ja, våra två förlorade får har återvänt till flocken!” Han vände blicken mot den övriga gruppen som för att inkassera ett nytt gapskratt, men det enda han fick var några osäkra leenden. För ett ögonblick slocknade hans patenterade Vingleende och han tecknade surmulet åt oss att sätta oss. Sedan lyste han upp igen när han ropade till flåsguide nummer ett: ”Ge dom lite bål…eller nej förresten, bäst att ge dom den alkoholfria varianten så de inte går vilse igen…” och inhöstade nya skratt.

Den livsviktiga informationen verkade inskränka sig till diverse poolrelaterade aktiviteter och den stora marockanska aftonen man kunde anmäla sig till redan nu – helt enkelt en marockansk version av en grisfest minus grisen och sangrian. Mot slutet började han med förmaningarna som han på något konstigt sätt verkade rikta mot enkom mig och Peter: ”Följ inte med någon främmande marockan någonstans, vistas aldrig i de skumma hamnkvarteren (särskilt inte efter mörkrets inbrott), drick helst bara alkohol på internationella hotell och undvik att äta på de lokala syltorna.”

Dagen efter gick jag och Peter ut på stan och vid vårt första cafébesök kom vi i samspråk med en marockan som hette Hamed. Han jobbade i en guldsmedsaffär och vi bestämde träff med honom utanför affären vid 4-tiden på eftermiddagen när han slutade. Han tog med oss på ett lokalt café och bjöd oss på mynta-té i glas och små vita, söta kakor. Senare gick vi och åt soppa på ett av Hameds stamställen. Han berättade massor för oss om Marocko och han frågade massor om Sverige, och han lyssnade intresserat på allt vi berättade. En väldigt trevlig kille helt enkelt.

Efter att jag och Peter druckit några glas rödvin (Hamed drack inte) så kände vi oss helt avslappnade när han föreslog att vi skulle följa med honom hem en stund innan vi återvände till hotellet. Han bodde i ett chockerande litet kyffe i Agadirs tämligen slummiga hamnkvarter. Hamed och hans lägenhet (läs rum) passade helt enkelt inte ihop; Hamed var mycket proper och såg ut att ha ganska dyra kläder och han luktade av någon dyr after shave och han hade guldring och guldkedja runt både halsen och handleden. Lägenheten hade kala stenväggar, usla möbler och en naken glödlampa i taket. Toaletten fanns i källaren. Det visade sig att han dessutom delade rummet med två andra killar! Efter en stund klämde vi fram med en fråga som vi gått och hållt på hela dagen och det var hur man fick tag i hasch. Hamed blev alldeles tyst och sedan varnade han oss väldigt strängt från att röka hasch öppet i Marocko. Det var nämligen behäftat med fängelsestraff att röka hasch för en turist, man kunde ibland klara sig undan genom att muta polisen, men lika ofta blev man arresterad trots mutan. När det gällde infödda marockaner som nyttjade cannabis brukade polisen se mellan fingrarna. Han var väldigt noga med att vi skulle lova att inte röka hasch när vi var i Marocko. Vi lovade, eftersom ingen av oss hade ens lite lust att tillbringa tre år i Marockanskt fängelse.

Efter ett tag kom en av Hameds rumskompisar hem och efter att vi presenterats för varandra och pratat en stund tyckte vi det var dags att bege oss tillbaka till hotellet. Peter fick bära mig på ryggen nerför den kolsvarta trappan, Hamed följde med och lyste för oss med ett stearinljus. Rullstolen hade vi ställt längst ner innanför porten. Vid den här tiden i mitt liv satt jag tekniskt sett inte i rullstol – jag kunde gå med stora svårigheter, men inte några längre sträckor – så det var Peter som övertygat mig om fördelen med att ha en rullstol med på resan. Hamed guidade oss ut från gården och genom trånga gator och gränder tills vi kom ut på en större upplyst gata som ledde till Agadirs centrum och hotellen. Vi insåg att vi skulle fått svårt att hitta hit själva så vi tackade Hamed för vänligheten och bestämde träff dagen efter igen.

Det var inte förrän han försvunnit in i mörkret som vi upptäckte att väskan med pengar, resecheckar och kamera var borta! Vi hade lämnat den hemma hos Hamed och vi skulle aldrig hitta hem till honom igen. Han kanske inte ens hette Hamed eller jobbade i guldsmedsaffären (vi hade ju bara sett honom utanför)…vi rycktes upp ur våra tankar när vi hörde rop och snabba steg som närmade sig. Det var Hamed och hans polare som kom med väskan till oss! ”Ni måste hålla reda på era grejer, pojkar, de kan bli stulna…” Det var inte utan att vi kände oss lite skamsna när vi gick hem genom den marockanska sammetsnatten…

Dagen efter träffade vi Hamed igen och nu började Peter fråga ut honom om fågellokaler och eventuella transportmöjligheter dit. Hamed erbjöd sig gärna att hyra bil och ställa upp som chaufför så länge vi betalade bilen och bensinen. Han hade dessutom släktingar bland beduinerna, så vi bestämde oss för att även hälsa på i beduinlägret. Vi satte tidpunkten för avfärd till nästkommande förmiddag. Av någon anledning hade vi ett privat möte med överguiden på Vingresors kontor. Där talade vi om våra planer och reseledaren blev genast otroligt stressad över detta ”vanskliga företag”. ”Ni känner ju inte ens honom!”, utbrast han. Jag svarade: ”Jo, det gör vi, och vi var hemma honom igår.” ”Va!”, skrek reseledaren. Vi berättade då om allt vi hade gjort dagen innan och jag trodde fan karlstackarn skulle fullständigt krevera: ”Är ni inte riktigt kloka?! Ni lyckas bryta mot allt jag varnade för inom loppet av några timmar!” Han ville inte höra talas om att vi åkte med Hamed någonstans så han ordnade en kille från hotellet som skulle köra oss istället. Dumt nog gick vi med på detta. Det var inte roligt att berätta för Hamed – han blev uppriktigt ledsen och vi skämdes ordentligt.

Det enda jag kommer ihåg från utflykten är att vi såg Minervauggla och Svart Rödstjärt vilket Peter var vederbörligen exalterad över. Jag minns också att vi körde fast i sanden vilket Peter var vederbörligen inte så exalterad över. Det var väl i stort sett en trevlig utflykt, men det blev ingen kamelmjölk drucken, ingen vattenpipa rökt i beduintältet och ingen beslöjad beduinhövdingsdotter som dansade magdans för oss under en stjärnbeströdd koboltblå natthimmel…vilket det naturligtvis hade blivit om vi hade åkt med Hamed istället…

 

 

Have Peace & Love will travel…

Låt oss vrida tillbaka klockan ett knappt halvår från Parisresan. Vi hamnar då i början av februari 1982 och jag bor fortfarande hemma hos mina föräldrar. Saker och ting har väl inte gått riktigt som mor & far hade tänkt sig. Kanske inte ens som jag tänkt mig; fast fan vet vad jag hade tänkt mig – det visste jag inte ens själv! Vi hade lämnat Veddige för Varberg i augusti föregående år till min stora sorg måste jag nog erkänna. Jag hade bra kompisar i Veddige – mycket bra – men det var ju inte rätt sorts kompisar. Det var inte kompisar i vars umgänge de intellektuella värdena här i livet prioriterades och stimulerades, om man säger så. Det var främst barn från arbetar- och jordbruksfamiljer som jag fann mig väl tillrätta i bland. Det var moped, folköl, tjejer och rockmusik som utgjorde deras, och mina, främsta intressen (med undantag för tjejer då möjligtvis…). Naturligtvis ville jag inte flytta från min trygga grupp till en osäker tillvaro i Varberg för att i första hand plugga. Jag hade på grund av olika olyckliga faktorer tvingats välje 3-årig ekonomisk linje; bland annat hade en sinnesförvirrad handikappkonsulent tutat i mina föräldrar att bankbranschen var vad samhället kunde erbjuda en sådan som mig som enda karriär-möjlighet. Trots att jag hatade matte och ekonomi! Gå och figurera!

Hösterminen hade släpat sig fram i håglös snigelfart och jag var i sanning deprimerad. Den enda ljuspunkten var att jag lärt känna en annan gammal Veddigebo som hette Peter (det gör han iofs fortfarande…). Vi hade inte umgåtts under Veddigetiden men nu slumpade det sig så att Peter praktiserade på barnhabiliteringen (behandlig och rådgivning för handikappade barn och ungdomar och deras föräldrar) där jag gick på sjukgymnastik en gång i veckan. Vi blev snart dödspolare och vi gillade samma musik; 60-70-tals musik med Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jefferson Airplane och hela artistuppbådet på Woodstock ’69 i spetsen. Vi började odla ut håret och skaffade varsitt örhänge i form av en blomma; min var röd och Peters var blå (haha, fan vilka sötnosar vi var!). Vi odlade våra vänsteråsikter och började dricka lapsang-te för det hade vi hört att ”bara riktiga råkommunister gjorde”.

När vårterminen började hade Peter hunnit släpa med mig till den lokala musikföreningens ställe Musikfiket och kollat in något cool jazzband (eller ocoolt också för den delen) och jag hade fått mina första kontakter med Varbergs lite mer ”alternativa” människor. Jag knöt även mina egna kontakter på gymnasiet, men återigen med fel sorts människor; Stefan som gick på Fordonsteknisk linje och Björn som gick El- och Teleteknisk var väl inte riktigt vad mamma, pappa och handikappkonsulenten hade tänkt sig. Inte en humanist, naturvetare eller ekonom så lång ögat kunde nå! Hursomhelst, Peter och jag  tyckte det vore en bra idé att resa tillsammans på sportlovet; varför det blev just Marocko har jag inte den blekaste aning om. Idén såldes i alla fall till mina föräldrar med argument som: ”det är ju bra för Bosses muskler att vistas i värme” – här kom även min sjukgymnast väl till pass som sakkunnig: ”Bosses sjukgymnast Berit tycker också det är en bra idé”. Sagt och gjort. Resan förbereddes bland annat genom att vi åkte hem till en kompis till Peter och tittade på diabilder på fåglar och drack läsk. Det var nämligen så bisarrt att Peter inte bara var en lapsangtelapande kommunisthippie, han var även en läskdrickande fältbiolog och fågelskådarfanatiker. Vi tittade helt enkelt på alla de fantastiska fåglar vi skulle kunna titta på i Marocko…

Efter besöket i Korsnäsgården åkte vi hem till en annan snubbe som Peter kände; han hette Ulf och bodde i en av de coolaste lägenheterna nånsin – i ett gårdshus av sten på en bakgård i Varberg. Han och hans hem var helt enkelt det coolaste jag sett! Hela konceptet var så där gött punk/hippie/indie-bohemiskt så det är klart att jag mer eller mindre dog av coolhets-överdos! Så, det var en helkväll. Strax innan vi åkte var vi på konsert i Nöjesparken och kollade in Steel Pulse. Med på konserten var också min bästa kompis och granne från Veddigetiden Glenn och hans tjej (har glömt vad hon hette) och det var första gången sen flytten som jag verkligen kände hur stor klyftan mellan mig och mina tidigare polare börjat bli. Det kändes sorgligt på något vis. Den enda jag kommer ihåg från konserten är den största rastamössan jag nånsin sett som gungade upp och ner långt där framme på scenen… Peter berättade den kvällen att två systrar (och deras morsa) han kände lite också skulle åka till Marocko samtidigt som oss – till samma ställe Agadir. ”Då måste vi umgås med dom, dom är jättetrevliga och söta”! Det fick mig mest att känna mig blyg och obekväm. ”Systrar” hade den inverkan på mig på den tiden – det har de fortfarande förresten – ibland. :))

Söndagen den 13/2 körde mina föräldrar ner oss till Kastrup och äventyret kunde börja – första resan utomlands utan vuxna! Bara jag och Peter (17 och 16 år gamla!). Fy fan vad vi skulle supa, röka hasch och dricka lapsang-te…