I want it all, I want it all and I want it now!
Jag har ofta, i sexdebatter på tv eller nätet, hört eller sett yttrandet ”sex är ingen rättighet”. Jag tycker inte heller att sex är en mänsklig rättighet. Det är en skyldighet. Jag är skyldig mig själv och min kropp att ta hand om den, att vårda, föda och underhålla den så länge jag lever. Det måste ju i rimlighetens namn innebära att jag är skyldig att tillgodose kroppens behov av kärlek, sex, beröring också. Eller? Jag har i så fall svikit min kropp och mig själv något alldeles gruvligt genom åren. Idag är det 20 månader 17 dagar 7 timmar och 22 minuter sedan jag hade sex eller överhuvudtaget var intim med en annan människa. 20 månader låter som ett fängelsestraff. Innan dess hade jag inte knullat, hånglat, kyssts med någon på 10 år! Det låter å andra sidan snarare som ett straff för mord eller dråp. Det har alltid varit så i mitt liv. Löjligt långa tider har förflutit mellan de intima stunderna. Jag är som en uttorkad kamel i öknen med oerhört glest mellan vattenhålen (pun intended!).
Nu är det ju ganska svårt att tillgodose en kropps behov när kroppen ifråga sviker och har svikit mig från dag ett. Men, som sagt, mina behov av kärlek, sex, beröring är ju inte mindre än andra människors bara för att jag är rörelsehindrad – snarare tvärtom med tanke på att ju mer man saknar något desto större växer (no pun intended!) sig behovet. Tänk på fängelseliknelsen ovan. De få gånger jag haft sex genom åren har alltså varit precis-kommit-ut-ur-fängelset-sex – vilket väl borde innebära en viss grad av intensitet kan man ju tycka. Men i verkligheten innebär det tafatthet, blyghet och för tidig utlösning och/eller impotens. Så, när den sexuella frustrationen formligen griper omkring sig med en rastlöshet som äter upp en inifrån och kryper på en från alla hörn och rum. Då står de moraliska argumenten lågt i kurs och överväganden om att betala någon för att tillfredsställa det omedelbara behovet av sex, men kanske lika mycket behovet av närhet till en annan människas kroppsvärme och känslan av hud mot hud, ligger nära till hands. Är jag en usel människa då? Ja, kanske. Är jag mänsklig? Ja, i hög grad.
En kompis till mig, som inte längre är en kompis till mig, sade en gång till mig apråpå mitt bristfälliga sex- och kärleksliv (han hade precis erkänt att han blev sinnessjuk om han gick utan sex i mer än 2 veckor…): ”Oroa dig inte för det, Bosse, världen och historien är full av stora män som inte haft något sexliv.” Jag tittade klentroget (inte ofta man får chansen att titta klentroget på någon) på honom: ”Och vadå? Ska jag knulla med dom då menar du?” Tyvärr svarade jag inte så i verkligheten, men jag önskar att jag hade det, utan jag stirrade nog bara på honom. Idiot. Skulle det föreställa en tröst? Bara för att andra också är miserabla blir väl inte jag mindre miserabel…
Vad är det jag vill med det här inlägget? Jag vet inte riktigt, men något i stil med att det är lätt att döma och ha åsikter när man inte själv har en aning om hur det är i verkligheten. Vadå? Skulle det vara mer ok (eller mindre fel) av mig att köpa sex bara för att jag är invalid och det är synd om mig? Nej, men kanske något lättare att förklara än om en vanlig 40-årig 2-barns far tillsynes lyckligt gift gör det. Så, motivet ursäktar handlingen menar du? Nä, men man måste ju kunna diskutera bakomliggande orsaker. I debatten låter det oftast: ”en torsk är en torsk är en torsk…” och nyanser göre sig icke besvär! Det blir lite som när högern diskuterar terrorister… Avslutningsvis några ord på vägen: ”Den som är utan skuld, kasta första stenen.” Och alla vet ju vem som sade det, eller hur?, inte?! Det var ju allas våran pyjamasprofet J.C.
Bos Bittra Betraktelser 
Lämna en kommentar