I besvikelsens iskalla tystnad…

Jag måste få ösa ur mig min stora frustration och bittra besvikelse. I brist på andra fora får bloggen återigen tjänstgöra som mental avfallskvarn. Jag har ju, som en del av er känner till, vissa författarambitioner. Därför gick jag en skrivarkurs i Kungälv i höstas och därför sökte jag in till Göteborgs universitets 2-åriga författarutbildning Litterär gestaltning till hösten. När jag skrev min ansökan i mars så stod det i ansökningsanvisningarna att besked om antagning skulle komma runt midsommar och att endast de som kommit in skulle få ett brev. Jag har sedan dess varit förvissad om att får jag ett brev så är jag antagen – annars inte! Att konkurrensen var benhård visste jag förstås – 350-400 personer slåss om 12 platser! Jag var inställd på att inte komma in men hoppades naturligtvis ända in i min själs mörkaste skrymslen på att jag trots allt skulle göra det. Jag levde i den livsfarliga föreställningen att jag på något sätt förtjänade det, eftersom de senaste åren bjudit mig på några riktigt monumentala besvikelser. Men ack, kosmos är ju nu en gång inte skapat på det sättet – ingen rättvisa och inga kompensationer; bara hårt arbete och tur. Kosmos couldn’t care less! ”Stjärnorna kvittar det lika, om någon är född eller död.” För att citera gamle Nisse.

Idag kom ett brev nerdimpande från Göteborgs Universitets konstnärliga fakultet och en stor, stor känsla av glädje och tillfredsställelse spred sig inom mig. Jag öppnar förstås brevet för att bekräfta det jag redan visste – att jag blivit antagen. Att i det läget då läsa att ”Tack för din ansökan men tyvärr bla bla bla…” är för det första helt obegripligt och efter en stund, som känns som en evighet, när det sjunkit in som att få en pungspark av en fullblodsarab. När jag hämtat mig något kommer så Bo Bitters patenterade reaktion: ta aldrig, aldrig, aldrig någonsin i helvete ut det minsta jävla uns av någonting i förskott, ditt dumma satans jävla as!!! Jag tar och vänder på hela besvikelsen och bitterheten och riktar den helt och hållet mot mig själv. Absolut bästa sättet att hantera motgångar. GREAT SUCCESS!!! Som Borat hade uttryckt det.

Sedan funderade jag på vem som kan ha lurat ut ett så raffinerat sätt att jävlas med folk (läs mig); att först få dem att tro att prinsessan och halva kungariket är deras som i en liten ask för att i nästa stund knuffa ner dem bland de bökande svinen i gyttjan, vilket alltså är värre än deras position före ”drömmarnas uppfyllande” då de åtminstone var fåraherde eller försäkringsagent. Jag behövde inte fundera så värst länge innan jag insåg vem det måste vara: det är naturligtvis min f.d. ”flickvän” som ligger bakom…

PS. Jag kan själv vara den som lurat mig själv genom att missförstå vad som står i ansökningsanvisningarna. Jag kunde inte hitta formuleringen om att endast antagna får besked när jag kollade hemsidan nyss. De kan naturligtvis ha tagit bort formuleringen också…

Who gives a flying fuck anyway?