Livet är som en påse.

Du kommer gående längs vägen. Något fångar din blick. Något glittrar svagt i solen, nere i diket. En vattenpöl? Nej, vänta. Något ligger delvis under vattenytan. Det ser ut som en plastpåse. Du böjer dig ner. Du sträcker ut handen för att dra upp den. Du får inte loss den. Den sitter fast under en sten. Du lyfter lite på stenen och plastpåsen är loss. Du vänder och vrider på plastpåsen. Den skimrar i regnbågens alla färger när du håller upp den i solljuset. Det är en konstig påse, men fin på något sätt. Du tar med dig påsen upp på vägen och går ett stycke. Sedan sätter du dig i vägrenen. Du håller upp påsen. Du blåser upp den och knyter åt så att inte luften pyser ut. Nu skimrar den i guld och rött. Det är den vackraste plastpåse du någonsin sett. Konstigt. Du har aldrig känt såhär för en så banal tingest. Det skrämmer dig. Gör dig arg. Att en så löjlig tingest ska kunna väcka så starka känslor hos dig. Motbjudande. Du tar upp en nål och sticker flera hål i påsen. Luften börjar sakta pysa ut. Påsen börjar anta sneda och bisarra former. Se! Det var väl det du visste hela tiden. Påsen var inte vacker – den var groteskt ful som allt annat. Du reser dig upp och slänger påsen i diket. Utan att vända dig om fortsätter du din vandring längs vägen. Bakom dig blåser en virvel upp, tar med sig påsen som landar på din axel. Du kastar åter ner den i diket, men samma sak upprepas gång efter gång. Till slut tar du påsen och trycker ner den i en vattenpöl och lägger en stor sten över. Nu syns den inte alls längre. Du vänder ryggen till och skyndar på stegen längs vägen tills du försvinner bortom nästa backkrön. Solens sista strålar glittrar svagt i vattnet innan den också försvinner bakom krönet. Det blir snabbt kallt nere i diket och redan efter några timmar har ett tunt islager bildats på vattenpölen. Mörkret ligger tätt nu och våren är oändligt avlägsen – om den alls kommer igen.