En (o)sanitär (o)lägenhet…?

För att återvända till historien om det liv som har format mig, på gott och ont (mest ont…), till den jag är idag så tänker jag nu skildra hur det kom sig att jag flyttade hemifrån till en egen lägenhet långt innan jag var mogen för det. Jag hade precis kommit hem från Marocko. Jag var 17 år gammal. Året var 1982.

Hemkomsten från Nordafrika i februari inleddes med ett jättegräl mellan mamma och mig som handlade om något så trivialt som att jag ville stanna hemma från skolan eftersom jag knappt sovit en blund p.g.a försenat flyg och dylikt. Mamma tyckte således att jag skulle gå till skolan ändå. Jag vet inte om det var detta gräl, ett av en lång rad uppslitande gräl, som fick mammas bägare att rinna över, men bara en månad senare hade hon skaffat mig en lägenhet och slängt ut mig. Hon hade som vanligt lagt över orsaken till problemen på mig, och endast mig. Att hon skulle ha någon del i det hela var förstås otänkbart, eller att problemen till stor del kunde förklaras med mina föräldrars oförmåga att handskas med min muskelsjukdom och mitt handikapp. Nä, jag var en bråkig tonåring. Punkt.

Först kändes det helt overkligt och omöjligt att jag skulle kunna klara mig själv i ett eget hem. Dels på grund av bristande erfarenhet men kanske mest p.g.a mitt svåra rörelsehinder (ett rörelsehinder som i och för sig då var en lätt västanfläkt i jämförelse med rörelsehindrets nuvarande orkanstyrka) Lägenheten var en stor etta på 42 kvadratmeter, den låg på bottenplanet i ett kvarter som hette havstruten, ett par hundra meter öster om Varbergs centrum. I samband med flytten beviljades jag även hemhjälp (”hemsamarit” som det hette på den tiden) en och en halv timme om dagen. De hjälpte mig att städa, tvätta och handla. Laga mat skulle jag alltså göra själv. Det blev mycket snabbmakaroner de första åren.

Eftersom jag tillsammans med min bäste kompis Peter hade börjat hänga på ett ställe som hette Musikfiket, ett ideellt hak där stans musiker och andra lite alternativa människor samlades, var det inga problem att få till stånd en ordentlig inflyttningsfest. Så, en fredagskväll någon gång i april fylldes min nya lägenhet av folk som jag till största delen inte kände överhuvudtaget. Mitt i vimlet dök min storebror upp, och jag minns väldigt tydligt hur han tog mig avsides och varnade mig för att låta folk hänga hemma hos mig hursomhelst, att det lätt kunde spåra ur, att han hade sett det hända på nära håll och så vidare. Då tyckte jag bara att han var ovanligt storebroderlig och jobbig, men nu så här många år efteråt inser jag naturligtvis hur rätt han hade. Festen blev ett ganska ordentligt fylleslag och jag däckade redan före midnatt. Efter denna fest led jag åtminstone aldrig av någon brist på kompisar mer. En del hade jag träffat före festen, några träffade jag på festen, och ytterligare några träffade jag efter festen. Snart utkristalliserade sig en grupp människor som kom att utgöra avantgardet i vad som senare kom att kallas Bossegänget. Kärntruppen i avantgardet bestod av Peter, Heinz, Björn, Ulf, Zadie, Carina, Annelie, Katta, Staffan och jag själv. Kort senare anslöt Stefan, Franz, Annika, David och Johan. Jag har säkert glömt någon; jag ber därför nu om ursäkt för mitt dåliga minne till denna potentiellt glömda någon.

 Under denna första period av nyvunna vänner och självständighet liknade det hela mest en smekmånad. Allting var nytt, fräscht, roligt och spännande. Att det nästan uteslutande var jag som stod för fest- tillika övernattningslokalen och kaffe- och fikakassan upplevde jag på den tiden inte som något problem. De flesta hjälpte till att betala lite då och då och jag var ju trots allt ”rikemannen” i gänget eftersom jag blivit förtidspensionär redan vid sexton års ålder. Men, framförallt hade vi så förbannat kul tillsammans. Sommaren 1982 var, som jag sagt tidigare här på bloggen, lite av min generations ”summer of love” och den kröntes av den magiska resan till Paris i juli. Men, sommaren innehöll ju så mycket mer: Fredsmarschen i Göteborg (50 000 marscherade och samlades inne på Ullevi för en fredsmanifestation) dit jag och Heinz liftade och fann att tricket för att få lift när man sitter i rullstol är att gömma rullstolen i diket! Rolling Stones i Göteborg (de första stora konserterna på Ullevi). Konserter med bl.a. Ebba Grön och Dag Vag. Strandfester i Varberg både med och utan hasch, men alltid med gitarr!

På hösten började det dyka upp en hel del perifera människor i min lägenheten och när det var dags för min 18-årsfest i februari 1983 utvecklades den till ett veritabelt sjöslag, och jag tror det var då polisen kom dit och jag fällde den smått klassiska kommentaren (när jag i fylledimman fick syn på polisernas uniformsmössor): ”Jag har fan inte beställt nån jävla taxi!” Festerna avlöste varandra och någon gång under sensommaren 1983, när min plågade och hårt prövade granne Moberg slutligen fått nog och kom in genom min altandörr vid 4-tiden på morgonen efter något extra vilt sjöslag och fällde den smått klassiska kommentaren: ”Det är ingen lägenhet du har här, Bosse – det är en sanitär olägenhet!”

Som ni förstår hade det vid det här laget börjat spåra ur och när jag skadade knäet i september ’83 så allvarligt att jag hamnade i rullstol för gott fortsatte urspårningen i accelererande takt. Jag blev nu i betydligt större behov av hjälp; jag kunde varken kliva upp, duscha, klä på mig eller gå och lägga mig utan hjälp längre. Samhällets respons på detta blev att bevilja mig en halvtimme extra hemtjänst per dag. På detta sätt blev jag alltmer beroende av mina kompisar framförallt när det gällde att gå till sängs. Det var ingen big deal att hjälpa mig i säng på den tiden; man omfamnade mig helt enkelt framifrån och lyfte över mig till sängen genom att rotera 45 grader, samtidigt som jag drog av mig brallorna, och satte mig på sängkanten. Det tog 2 minuter – högst! – men det försatte mig i en högst olämplig beroendeställning gentemot mina kompisar. Det medförde bl.a. att jag inte klarade av att säga till folk att gå hem för att jag skulle läsa läxor, gå och lägga mig eller helt enkelt vara ifred. Jag lånade ut pengar, jag stod för kaffe, mjölk, socker, fikabröd, hårt bröd, hushållsost, te, jag gjorde det mesta för att vara till lags helt enkelt. Jag trodde förmodligen, i min omognad, att jag behövde låta mig utnyttjas för att försäkra mig om att åtminstone en person fanns kvar till natten som kunde hjälpa mig i säng.

Att detta är en osund relation inser ju vem som helst och jag har fått betala ett högt pris för detta mitt beteende i form av ensamhet, isolering, depression, folkskygghet och ångest. Märk väl, jag skyller inte detta på mina kompisar (åtminstone inte på mina verkliga vänner) utan grundproblematiken ligger hos mig och den beroendeställning jag hamnade i p.g.a. mitt handikapp, mina föräldrar och samhället. Mest tror jag det handlar om min egen omognad och oförmåga att se konsekvenserna på sikt av mitt eget beteende. Men herregud, vilken sjuttonåring klarar det! Det ska sägas också att några av mina vänner såg vad som höll på att hända och varnade mig, men jag klarade ändå inte att bryta mönstret. Denna ökande brist på självständighet ledde med tiden till att jag aldrig växte upp och mognade till en egen identitet utan jag blev lite av en vindflöjel. Jag gick med i politiska organisationer, jag började spela i band, jag startade företag, jag följde med på grejer; allt utan att fråga mig själv vad JAG egentligen ville. Det gick så långt att under min sista tid i Varberg (89-90) så vågade jag inte tända ljuset när jag kom hem till min lägenhet efter att ha varit hos t.ex. mina föräldrar av rädsla för att nån av mina ”kompisar” skulle se att jag var hemma och komma och ringa på min dörr…

En del av mina verkliga vänner slutade till och med att komma hem till mig för att de tvingades umgås med mitt entourage (ordvalet haltar eftersom jag absolut inte var någon stjärna) snarare än med mig. Jag sade tidigare att jag inte skyller på mina kompisar, men en hel del ytliga såväl som närmare vänner hade heller inga problem att dra fördel av situationen och helt enkelt utnyttja mig. Men, ack, sådan är människan! Ger man henne lillfingernageln tar hon strax hela överkroppen. Det hela slutade nästan på värsta tänkbara sätt med att jag en sen fredagkväll försökte ta livet av mig med ett rakblad mot vänster handled. Som tur var lyckades jag endast ”skrik-på-hjälp-skära-mig” snarare än ”romersk-senator-som-förlorat-all-sin-makt-i-badkar-öppna-handlederna-skära-mig” för hade jag lyckats med det senare hade jag definitivt inte suttit här och bloggat. Skriket på hjälp blev ingenting annat än ett uppvaknande för mig själv eftersom på Varbergs akutpsyk fanns ju ingen hjälp att få och vad det gällde mina kompisar var det flera som blev genuint skärrade av mitt tilltag utom en som helt iskallt ringde mig kvällen efter att jag kommit hem från psyket och sade: ”Du, dom där pengarna du sa att jag kunde låna förra veckan, kan jag låna dom nu? Bokrean börjar imorgon.” Andrej – må du brinna i helvetet!

Våren 1990 bestämde jag mig för att börja på folkhögskola helst så långt från Varberg som möjligt och det ledde till att jag började allmän linje med inriktning på media på Forsa Folkhögskola utanför Hudiksvall i september 1990. Det första riktigt självständiga beslutet jag fattat på en lång, lång tid. Det beslutet innebar att jag ett år senare bodde i Göteborg och pluggade på universitetet – nästan helt utan kompisar…

Skorpan har flyttat till en egen lya
Börjar sakta vänja sej vid det nya
Slipat golv och blågröna väggar
Och så är det ju bara en som gnäggar

Skorpan har nu jukebox och färg-TV
Och klagomål från grannarna det e
Vitt & grönt, brunt & svart
Inte varje dag, men nästan varje natt

Skorpan har tröttnat på sin nya lya
Där trappan alltför ofta pryds av spya
T-spritoffer och några pundare
Han börjar längta att leva lite sundare

Byttebytt
Kommer aldrig igen
Eller gör det?

En låt med Dag Vag som på ett lite överdrivet sätt (det medges) sammanfattar problematiken.

 

PS. Fick han låna pengar? Ja, jag sa ju att jag var en sucker…