Polare, kompisar, bekanta och verkliga vänner

Vänner ska man kunna lita på, eller hur? I början när jag precis hade flyttat till min första egna lägenhet hade jag precis just det: vänner att lita på i vått och torrt. Det var människor som när som helst ställde upp och försvarade, skyddade och hjälpte mig. Förhoppningsvis fanns jag också där för dom och hjälpte till på de sätt jag kunde. Men, som sagt, med nya människor kom nya mönster både vad gällde umgänge och beteende och efter några år befann jag mig i en situation där jag omgavs av en del människor som jag litade helt och fullt på, några som jag inte litade alls på och andra som jag inte visste var jag hade. Några av mina gamla vänner hade gått vidare med sina liv genom att bilda familj, utbilda sig eller skaffa ett jobb, så dem såg jag inte särskilt mycket av längre. Jag tror att alla nya människor som passerade revy i min lägenhet ofta hindrade umgänget mellan mig och mina ”gamla” vänner. Samtidigt så kom ju jag faktiskt ingenstans i min utveckling där jag satt i mina lägenheter (flyttade 84 till en ny lägenhet i centrala Varberg) och närde mina diffusa rockstjärnedrömmar, spelade i mina olika band, fikade och hängde hemma med diverse vänner och bekanta. Nu måste jag bara säga att bland dessa nya människor dök där även upp en och annan som blev en verklig vän.

Till slut var det tre kompisar tillika bandkollegor som kom på (två av dem, den tredje var mest, som jag, ett påhäng) att bygga en studio och bilda ett skivbolag. Jättebra idé och de två initiativtagarna var verkligen målmedvetna och ambitiösa det tvekar jag inte att tillerkänna dem. Jag däremot som var väldigt vilse i pannkakan vid den här tiden hängde bara på i brist på något bättre att göra. Jag frågade mig aldrig om jag verkligen ville det där utan jag åtog mig bara oreflekterat att deltaga. Åtagandet innebar att jag lånade 45 000 kronor (mina föräldrar gick i borgen) och man kan väl säga att mitt engagemang stannade där. Jag kommer ihåg flera gånger när någon av de två ”eldsjälarna” försökte få med mig till studion men jag satt hellre hemma och tittade på tv. Jag tror det berodde på att jag inte kände mig delaktig i projektet – det var mest de två ”eldsjälarnas” bebis. Efter endast 1-2 år hade dock elden slocknat hos ”eldsjälarna” och den svaga glöden hos de båda påhängen hade slutligen falnat helt så bolaget försattes i konkurs och studion såldes på exekutiv auktion till ett bolag som hette Musikmaffian… Det blev sedermera till studio Recordia, en av Sveriges största…

 Efter självmordsförsök, folkhögskola och en sista ”suparsommar” i Varberg hamnade jag alltså i Göteborg för att plugga på universitetet (se föregående inlägg).  En av polarna från Varberg hade redan pluggat i ett år i samma ämne som jag började på så det var oundvikligt att vi stötte ihop då och då. Jag hade ju annars ambitionen att frigöra mig från hela umgänget jag hade i Varberg under ”de sista ljuva åren” men som vanligt klarade jag inte av det verbalt, utan det krävdes att jag skulle bli riktigt förbannat trött på denna personen innan jag fixade att avsluta det hela. Jag har ända sen jag först träffade honom hyst en slags hat-kärlek till honom; han kunde vara väldigt dryg, arrogant och okänslig men också otroligt generös, rolig och obrottsligt lojal – så ibland hatade jag honom och ibland älskade jag honom. Nu var det så att han lånade en större summa pengar av mig som han trots flera påstötningar aldrig betalade tillbaka. Det var den näst sista spiken i kistan, den sista var en kväll när vi var ute på krogen tillsammans med några andra studenter och en kompis till en av studenterna fick någon form av akut härdsmälta i hjärnan och började skandera: jag ska på efterfest hos en handikappad! har ni hört?! efterfest hos en handikappad! jag har aldrig varit hemma hos en handikappad! fan va sjukt! efterfest hos en handikappad! Så där höll han på, och jag svär till Gud att hade jag kunnat så hade jag spöat skiten ur honom. Men, upprörd det blev jag, men tror ni att min polare kom till mitt försvar? Nej, då, istället uppmanade han mig att lugna ner mig! Vad fan liknar det!? Hade han varit en riktig polare hade han fan nitat den jäveln. Men, det var ofta så, när jag visade känslor typ sorg, ilska var det sällan nån som orkade med det. Särskilt om det handlade om någon som behandlade mig kasst p.g.a mitt rörelsehinder: talade till mig som vore jag en idiot, talade över huvudet på mig eller på annat sätt diskriminerade eller dissade mig. Då skulle det helst skylas över eller bortförklaras. Detta var förstås inte fallet med mina riktiga vänner.

Men, som sagt, de båda sista spikarna i kistan gjorde att jag brevledes och ensidigt avslutade vår kompisrelation, han har aldrig låtsats om det när vi har stött ihop och jag har heller aldrig sagt nåt. Det kostade mig 1600 kronor men det fick det vara värt…