…har det hänt att jag längtat dit.

Satt på bryggan med ryggen mot vattnet och blicken mot land när jag hörde en röst snett bakom mig till höger. Det var en ung kvinna som förmanade sitt barn att tala sanning, jag kände inte igen rösten utan jag började fantisera om vad den lilla flickan (för det var en flicka, det såg jag när de passerade precis till höger om mig) hade farit med osanning om. Där stannade min fantasi mitt i en tanke. Den unga kvinnan som nu befann sig en meter framför mig var ingen annan än mitt ex, mitt Waterloo, min nemesis*. Hon höll sin dotter i ena handen och i andra handen höll hon en lång, ung man. Min blick naglades fast i hennes rygg och hade jag varit Stålmannen hade hon haft två rykande hål i höjd med skulderbladen. Den tröjan hade hon ju på sig när vi…och byxorna hade hon ju när vi… Tjugo meter bort stannar hon och ställer sig på tå för att nå upp och kyssa den unge mannen. De står så sammanslingrade några sekunder innan de fortsätter och försvinner bakom huset. Jag är helt säker på att det där var en demonstration från hennes sida; det finns nämligen ingen chans i helvete att hon inte såg mig eller att hon var omedveten om min blick bakom sig. Det där var hennes sätt att en gång för alla visa att jag inte existerar för henne, att hon fullständigt  struntar i det känslomässiga vrak hon lämnade efter sig och att hon nu äntligen skuddat stoftet av sina fötter. Det var smärtsamt och inte på något sätt renande men det var ett tydligt bevis på att hon visst hade någonting mer att säga mig…**

 

* Jag straffades för min hybris att tro att en sån som jag skulle kunna duga till en sån som hon…

** I sin sista mail till mig i höstas avslutade hon med: ”Jag har inget mer att säga dig.”