Fusion eller fission?

Det verkar som den förhatliga jazzrocken eller s.k. ”fusion” återigen håller på att sticka upp sitt fula tryne oroväckande högt ovan musikens feta mylla. Den måste snarast bankas ner under jord med spaden innan den sprider sig till andra plantor på andra fält. Mike Stern Band spelade visst på Nefertiti häromveckan och det fick mig osökt att tänka på en händelse när jag såg Mike Stern på Nef någon gång i mitten av det glada nittiotalet, då man fortfarande understundom kunde finna mig frivilligt och vid medvetande på en fusionkonsert. Hursomhelst, under denna min förvirring befann jag mig alltså på Nef för att beskåda Mike Stern Band. Strax innan bandet skulle äntra scenen var jag tvungen att släppa ut en del av all öl jag redan hade hunnit hälla i mig så jag begav mig tillsammans med min assistent till handikapptoaletten tillika artisttoaletten utanför artistlogen. Bäst som jag satt där och försökte koncentrera mig på att kissa i plastflaskan med min assistent stående bakom min rygg visslande på någon urinstimulerande melodi så började någon rycka i handtaget och bulta på dörren. Vederbörande nöjde sig inte med att dörren var låst utan fortsatte att banka och började dessutom ropa: ”Hello! Who’s in there? Come out!” Jag ropade tillbaka att det var upptaget. Detta tycktes bara öka ilskan hos personen på utsidan som fortsatte att skrika ännu högre: ”What the hell are you doing in there? Get out of there! Hello!” Bank bank bank bank bank. Till slut tappade jag humöret och vrålade: ”Would you please go and fuck yourself, asshole!” Nu blev det alldeles tyst utanför och när vi ett par minuter senare begav oss ut från toaletten stod där en mycket skamsen Mike Stern: ”Sorry, I didn’t know…” stammade han, inte så stern längre kanske, snarare sperm…varpå jag svarade: ”It’s okay, sorry I cursed at you…” Under hela konserten hade vi till och från ögonkontakt och log lite förläget mot varandra, men inga hårda känslor i alla fall…

Men, för att återvända till själva musikgenren ”fusion” så hade jag en kort period under 80-talet då jag lyssnade på sådant som Mahavishnu orchestra, Return to forever, Chick Corea, Al di Meola, Weather report, The Brecker brothers, Steps Ahead, Billy Cobham, John McLaughlin, Stanley Clarke, Pat Metheny och så vidare. Det kännetecknade för denna musik var förutom virtuositet (konsten att spela bas, trummor, gitarr eller keyboard fortare än ljuset) något som jag skulle vilja kalla för ”cirkusposerande”. Musikerna var måhända hur skickliga som helst men några äkta känslor lyckades de inte förmedla hur många 18-strängade basar de än släpade in på scenen. Den ende av de jag räknade upp som jag fortfarande skulle kunna lyssna på med viss behållning är Pat Metheny som inte håller på och cirkusposerar som de andra, bara jag slipper lyssna på liveskivan Travels där Pat envisas med att köra alla sina gitarrsolon på någon fruktansvärd gitarr-synt-historia som helt enkelt låter för djävligt – det enda som möjligtvis slår det gitarrsyntljudet i vidrighet är Stevie Wonders munspelsljud…

”Fission” vore en mer passande benämning på denna musik eftersom det låter som att man tar och försöker slå ihop delar av jazzen med delar av rocken som är helt inkompatibla med varandra, så istället för att sammansmälta klyver de varandra och stöts isär.

Nu tycker kanske ”vän av ordning” att jag snackar ur röven eftersom jag tidigare här på bloggen bland annat ägnat mig åt att försvara symfonirocken! Men, för det första handlar symfonirocken om en ”fusion” som faktiskt fungerar; den mellan klassisk musik och rock, dessutom tycker jag det är tydligt att t.ex. tidiga Genesis musik uttrycker äkta känslor från hjärtat, något man får leta med ljus och lykta efter hos t.ex. Return to forever – förgäves!