…har det hänt att jag längtat dit.

Satt på bryggan med ryggen mot vattnet och blicken mot land när jag hörde en röst snett bakom mig till höger. Det var en ung kvinna som förmanade sitt barn att tala sanning, jag kände inte igen rösten utan jag började fantisera om vad den lilla flickan (för det var en flicka, det såg jag när de passerade precis till höger om mig) hade farit med osanning om. Där stannade min fantasi mitt i en tanke. Den unga kvinnan som nu befann sig en meter framför mig var ingen annan än mitt ex, mitt Waterloo, min nemesis*. Hon höll sin dotter i ena handen och i andra handen höll hon en lång, ung man. Min blick naglades fast i hennes rygg och hade jag varit Stålmannen hade hon haft två rykande hål i höjd med skulderbladen. Den tröjan hade hon ju på sig när vi…och byxorna hade hon ju när vi… Tjugo meter bort stannar hon och ställer sig på tå för att nå upp och kyssa den unge mannen. De står så sammanslingrade några sekunder innan de fortsätter och försvinner bakom huset. Jag är helt säker på att det där var en demonstration från hennes sida; det finns nämligen ingen chans i helvete att hon inte såg mig eller att hon var omedveten om min blick bakom sig. Det där var hennes sätt att en gång för alla visa att jag inte existerar för henne, att hon fullständigt  struntar i det känslomässiga vrak hon lämnade efter sig och att hon nu äntligen skuddat stoftet av sina fötter. Det var smärtsamt och inte på något sätt renande men det var ett tydligt bevis på att hon visst hade någonting mer att säga mig…**

 

* Jag straffades för min hybris att tro att en sån som jag skulle kunna duga till en sån som hon…

** I sin sista mail till mig i höstas avslutade hon med: ”Jag har inget mer att säga dig.”

Fusion eller fission?

Det verkar som den förhatliga jazzrocken eller s.k. ”fusion” återigen håller på att sticka upp sitt fula tryne oroväckande högt ovan musikens feta mylla. Den måste snarast bankas ner under jord med spaden innan den sprider sig till andra plantor på andra fält. Mike Stern Band spelade visst på Nefertiti häromveckan och det fick mig osökt att tänka på en händelse när jag såg Mike Stern på Nef någon gång i mitten av det glada nittiotalet, då man fortfarande understundom kunde finna mig frivilligt och vid medvetande på en fusionkonsert. Hursomhelst, under denna min förvirring befann jag mig alltså på Nef för att beskåda Mike Stern Band. Strax innan bandet skulle äntra scenen var jag tvungen att släppa ut en del av all öl jag redan hade hunnit hälla i mig så jag begav mig tillsammans med min assistent till handikapptoaletten tillika artisttoaletten utanför artistlogen. Bäst som jag satt där och försökte koncentrera mig på att kissa i plastflaskan med min assistent stående bakom min rygg visslande på någon urinstimulerande melodi så började någon rycka i handtaget och bulta på dörren. Vederbörande nöjde sig inte med att dörren var låst utan fortsatte att banka och började dessutom ropa: ”Hello! Who’s in there? Come out!” Jag ropade tillbaka att det var upptaget. Detta tycktes bara öka ilskan hos personen på utsidan som fortsatte att skrika ännu högre: ”What the hell are you doing in there? Get out of there! Hello!” Bank bank bank bank bank. Till slut tappade jag humöret och vrålade: ”Would you please go and fuck yourself, asshole!” Nu blev det alldeles tyst utanför och när vi ett par minuter senare begav oss ut från toaletten stod där en mycket skamsen Mike Stern: ”Sorry, I didn’t know…” stammade han, inte så stern längre kanske, snarare sperm…varpå jag svarade: ”It’s okay, sorry I cursed at you…” Under hela konserten hade vi till och från ögonkontakt och log lite förläget mot varandra, men inga hårda känslor i alla fall…

Men, för att återvända till själva musikgenren ”fusion” så hade jag en kort period under 80-talet då jag lyssnade på sådant som Mahavishnu orchestra, Return to forever, Chick Corea, Al di Meola, Weather report, The Brecker brothers, Steps Ahead, Billy Cobham, John McLaughlin, Stanley Clarke, Pat Metheny och så vidare. Det kännetecknade för denna musik var förutom virtuositet (konsten att spela bas, trummor, gitarr eller keyboard fortare än ljuset) något som jag skulle vilja kalla för ”cirkusposerande”. Musikerna var måhända hur skickliga som helst men några äkta känslor lyckades de inte förmedla hur många 18-strängade basar de än släpade in på scenen. Den ende av de jag räknade upp som jag fortfarande skulle kunna lyssna på med viss behållning är Pat Metheny som inte håller på och cirkusposerar som de andra, bara jag slipper lyssna på liveskivan Travels där Pat envisas med att köra alla sina gitarrsolon på någon fruktansvärd gitarr-synt-historia som helt enkelt låter för djävligt – det enda som möjligtvis slår det gitarrsyntljudet i vidrighet är Stevie Wonders munspelsljud…

”Fission” vore en mer passande benämning på denna musik eftersom det låter som att man tar och försöker slå ihop delar av jazzen med delar av rocken som är helt inkompatibla med varandra, så istället för att sammansmälta klyver de varandra och stöts isär.

Nu tycker kanske ”vän av ordning” att jag snackar ur röven eftersom jag tidigare här på bloggen bland annat ägnat mig åt att försvara symfonirocken! Men, för det första handlar symfonirocken om en ”fusion” som faktiskt fungerar; den mellan klassisk musik och rock, dessutom tycker jag det är tydligt att t.ex. tidiga Genesis musik uttrycker äkta känslor från hjärtat, något man får leta med ljus och lykta efter hos t.ex. Return to forever – förgäves!

Polare, kompisar, bekanta och verkliga vänner

Vänner ska man kunna lita på, eller hur? I början när jag precis hade flyttat till min första egna lägenhet hade jag precis just det: vänner att lita på i vått och torrt. Det var människor som när som helst ställde upp och försvarade, skyddade och hjälpte mig. Förhoppningsvis fanns jag också där för dom och hjälpte till på de sätt jag kunde. Men, som sagt, med nya människor kom nya mönster både vad gällde umgänge och beteende och efter några år befann jag mig i en situation där jag omgavs av en del människor som jag litade helt och fullt på, några som jag inte litade alls på och andra som jag inte visste var jag hade. Några av mina gamla vänner hade gått vidare med sina liv genom att bilda familj, utbilda sig eller skaffa ett jobb, så dem såg jag inte särskilt mycket av längre. Jag tror att alla nya människor som passerade revy i min lägenhet ofta hindrade umgänget mellan mig och mina ”gamla” vänner. Samtidigt så kom ju jag faktiskt ingenstans i min utveckling där jag satt i mina lägenheter (flyttade 84 till en ny lägenhet i centrala Varberg) och närde mina diffusa rockstjärnedrömmar, spelade i mina olika band, fikade och hängde hemma med diverse vänner och bekanta. Nu måste jag bara säga att bland dessa nya människor dök där även upp en och annan som blev en verklig vän.

Till slut var det tre kompisar tillika bandkollegor som kom på (två av dem, den tredje var mest, som jag, ett påhäng) att bygga en studio och bilda ett skivbolag. Jättebra idé och de två initiativtagarna var verkligen målmedvetna och ambitiösa det tvekar jag inte att tillerkänna dem. Jag däremot som var väldigt vilse i pannkakan vid den här tiden hängde bara på i brist på något bättre att göra. Jag frågade mig aldrig om jag verkligen ville det där utan jag åtog mig bara oreflekterat att deltaga. Åtagandet innebar att jag lånade 45 000 kronor (mina föräldrar gick i borgen) och man kan väl säga att mitt engagemang stannade där. Jag kommer ihåg flera gånger när någon av de två ”eldsjälarna” försökte få med mig till studion men jag satt hellre hemma och tittade på tv. Jag tror det berodde på att jag inte kände mig delaktig i projektet – det var mest de två ”eldsjälarnas” bebis. Efter endast 1-2 år hade dock elden slocknat hos ”eldsjälarna” och den svaga glöden hos de båda påhängen hade slutligen falnat helt så bolaget försattes i konkurs och studion såldes på exekutiv auktion till ett bolag som hette Musikmaffian… Det blev sedermera till studio Recordia, en av Sveriges största…

 Efter självmordsförsök, folkhögskola och en sista ”suparsommar” i Varberg hamnade jag alltså i Göteborg för att plugga på universitetet (se föregående inlägg).  En av polarna från Varberg hade redan pluggat i ett år i samma ämne som jag började på så det var oundvikligt att vi stötte ihop då och då. Jag hade ju annars ambitionen att frigöra mig från hela umgänget jag hade i Varberg under ”de sista ljuva åren” men som vanligt klarade jag inte av det verbalt, utan det krävdes att jag skulle bli riktigt förbannat trött på denna personen innan jag fixade att avsluta det hela. Jag har ända sen jag först träffade honom hyst en slags hat-kärlek till honom; han kunde vara väldigt dryg, arrogant och okänslig men också otroligt generös, rolig och obrottsligt lojal – så ibland hatade jag honom och ibland älskade jag honom. Nu var det så att han lånade en större summa pengar av mig som han trots flera påstötningar aldrig betalade tillbaka. Det var den näst sista spiken i kistan, den sista var en kväll när vi var ute på krogen tillsammans med några andra studenter och en kompis till en av studenterna fick någon form av akut härdsmälta i hjärnan och började skandera: jag ska på efterfest hos en handikappad! har ni hört?! efterfest hos en handikappad! jag har aldrig varit hemma hos en handikappad! fan va sjukt! efterfest hos en handikappad! Så där höll han på, och jag svär till Gud att hade jag kunnat så hade jag spöat skiten ur honom. Men, upprörd det blev jag, men tror ni att min polare kom till mitt försvar? Nej, då, istället uppmanade han mig att lugna ner mig! Vad fan liknar det!? Hade han varit en riktig polare hade han fan nitat den jäveln. Men, det var ofta så, när jag visade känslor typ sorg, ilska var det sällan nån som orkade med det. Särskilt om det handlade om någon som behandlade mig kasst p.g.a mitt rörelsehinder: talade till mig som vore jag en idiot, talade över huvudet på mig eller på annat sätt diskriminerade eller dissade mig. Då skulle det helst skylas över eller bortförklaras. Detta var förstås inte fallet med mina riktiga vänner.

Men, som sagt, de båda sista spikarna i kistan gjorde att jag brevledes och ensidigt avslutade vår kompisrelation, han har aldrig låtsats om det när vi har stött ihop och jag har heller aldrig sagt nåt. Det kostade mig 1600 kronor men det fick det vara värt…

En (o)sanitär (o)lägenhet…?

För att återvända till historien om det liv som har format mig, på gott och ont (mest ont…), till den jag är idag så tänker jag nu skildra hur det kom sig att jag flyttade hemifrån till en egen lägenhet långt innan jag var mogen för det. Jag hade precis kommit hem från Marocko. Jag var 17 år gammal. Året var 1982.

Hemkomsten från Nordafrika i februari inleddes med ett jättegräl mellan mamma och mig som handlade om något så trivialt som att jag ville stanna hemma från skolan eftersom jag knappt sovit en blund p.g.a försenat flyg och dylikt. Mamma tyckte således att jag skulle gå till skolan ändå. Jag vet inte om det var detta gräl, ett av en lång rad uppslitande gräl, som fick mammas bägare att rinna över, men bara en månad senare hade hon skaffat mig en lägenhet och slängt ut mig. Hon hade som vanligt lagt över orsaken till problemen på mig, och endast mig. Att hon skulle ha någon del i det hela var förstås otänkbart, eller att problemen till stor del kunde förklaras med mina föräldrars oförmåga att handskas med min muskelsjukdom och mitt handikapp. Nä, jag var en bråkig tonåring. Punkt.

Först kändes det helt overkligt och omöjligt att jag skulle kunna klara mig själv i ett eget hem. Dels på grund av bristande erfarenhet men kanske mest p.g.a mitt svåra rörelsehinder (ett rörelsehinder som i och för sig då var en lätt västanfläkt i jämförelse med rörelsehindrets nuvarande orkanstyrka) Lägenheten var en stor etta på 42 kvadratmeter, den låg på bottenplanet i ett kvarter som hette havstruten, ett par hundra meter öster om Varbergs centrum. I samband med flytten beviljades jag även hemhjälp (”hemsamarit” som det hette på den tiden) en och en halv timme om dagen. De hjälpte mig att städa, tvätta och handla. Laga mat skulle jag alltså göra själv. Det blev mycket snabbmakaroner de första åren.

Eftersom jag tillsammans med min bäste kompis Peter hade börjat hänga på ett ställe som hette Musikfiket, ett ideellt hak där stans musiker och andra lite alternativa människor samlades, var det inga problem att få till stånd en ordentlig inflyttningsfest. Så, en fredagskväll någon gång i april fylldes min nya lägenhet av folk som jag till största delen inte kände överhuvudtaget. Mitt i vimlet dök min storebror upp, och jag minns väldigt tydligt hur han tog mig avsides och varnade mig för att låta folk hänga hemma hos mig hursomhelst, att det lätt kunde spåra ur, att han hade sett det hända på nära håll och så vidare. Då tyckte jag bara att han var ovanligt storebroderlig och jobbig, men nu så här många år efteråt inser jag naturligtvis hur rätt han hade. Festen blev ett ganska ordentligt fylleslag och jag däckade redan före midnatt. Efter denna fest led jag åtminstone aldrig av någon brist på kompisar mer. En del hade jag träffat före festen, några träffade jag på festen, och ytterligare några träffade jag efter festen. Snart utkristalliserade sig en grupp människor som kom att utgöra avantgardet i vad som senare kom att kallas Bossegänget. Kärntruppen i avantgardet bestod av Peter, Heinz, Björn, Ulf, Zadie, Carina, Annelie, Katta, Staffan och jag själv. Kort senare anslöt Stefan, Franz, Annika, David och Johan. Jag har säkert glömt någon; jag ber därför nu om ursäkt för mitt dåliga minne till denna potentiellt glömda någon.

 Under denna första period av nyvunna vänner och självständighet liknade det hela mest en smekmånad. Allting var nytt, fräscht, roligt och spännande. Att det nästan uteslutande var jag som stod för fest- tillika övernattningslokalen och kaffe- och fikakassan upplevde jag på den tiden inte som något problem. De flesta hjälpte till att betala lite då och då och jag var ju trots allt ”rikemannen” i gänget eftersom jag blivit förtidspensionär redan vid sexton års ålder. Men, framförallt hade vi så förbannat kul tillsammans. Sommaren 1982 var, som jag sagt tidigare här på bloggen, lite av min generations ”summer of love” och den kröntes av den magiska resan till Paris i juli. Men, sommaren innehöll ju så mycket mer: Fredsmarschen i Göteborg (50 000 marscherade och samlades inne på Ullevi för en fredsmanifestation) dit jag och Heinz liftade och fann att tricket för att få lift när man sitter i rullstol är att gömma rullstolen i diket! Rolling Stones i Göteborg (de första stora konserterna på Ullevi). Konserter med bl.a. Ebba Grön och Dag Vag. Strandfester i Varberg både med och utan hasch, men alltid med gitarr!

På hösten började det dyka upp en hel del perifera människor i min lägenheten och när det var dags för min 18-årsfest i februari 1983 utvecklades den till ett veritabelt sjöslag, och jag tror det var då polisen kom dit och jag fällde den smått klassiska kommentaren (när jag i fylledimman fick syn på polisernas uniformsmössor): ”Jag har fan inte beställt nån jävla taxi!” Festerna avlöste varandra och någon gång under sensommaren 1983, när min plågade och hårt prövade granne Moberg slutligen fått nog och kom in genom min altandörr vid 4-tiden på morgonen efter något extra vilt sjöslag och fällde den smått klassiska kommentaren: ”Det är ingen lägenhet du har här, Bosse – det är en sanitär olägenhet!”

Som ni förstår hade det vid det här laget börjat spåra ur och när jag skadade knäet i september ’83 så allvarligt att jag hamnade i rullstol för gott fortsatte urspårningen i accelererande takt. Jag blev nu i betydligt större behov av hjälp; jag kunde varken kliva upp, duscha, klä på mig eller gå och lägga mig utan hjälp längre. Samhällets respons på detta blev att bevilja mig en halvtimme extra hemtjänst per dag. På detta sätt blev jag alltmer beroende av mina kompisar framförallt när det gällde att gå till sängs. Det var ingen big deal att hjälpa mig i säng på den tiden; man omfamnade mig helt enkelt framifrån och lyfte över mig till sängen genom att rotera 45 grader, samtidigt som jag drog av mig brallorna, och satte mig på sängkanten. Det tog 2 minuter – högst! – men det försatte mig i en högst olämplig beroendeställning gentemot mina kompisar. Det medförde bl.a. att jag inte klarade av att säga till folk att gå hem för att jag skulle läsa läxor, gå och lägga mig eller helt enkelt vara ifred. Jag lånade ut pengar, jag stod för kaffe, mjölk, socker, fikabröd, hårt bröd, hushållsost, te, jag gjorde det mesta för att vara till lags helt enkelt. Jag trodde förmodligen, i min omognad, att jag behövde låta mig utnyttjas för att försäkra mig om att åtminstone en person fanns kvar till natten som kunde hjälpa mig i säng.

Att detta är en osund relation inser ju vem som helst och jag har fått betala ett högt pris för detta mitt beteende i form av ensamhet, isolering, depression, folkskygghet och ångest. Märk väl, jag skyller inte detta på mina kompisar (åtminstone inte på mina verkliga vänner) utan grundproblematiken ligger hos mig och den beroendeställning jag hamnade i p.g.a. mitt handikapp, mina föräldrar och samhället. Mest tror jag det handlar om min egen omognad och oförmåga att se konsekvenserna på sikt av mitt eget beteende. Men herregud, vilken sjuttonåring klarar det! Det ska sägas också att några av mina vänner såg vad som höll på att hända och varnade mig, men jag klarade ändå inte att bryta mönstret. Denna ökande brist på självständighet ledde med tiden till att jag aldrig växte upp och mognade till en egen identitet utan jag blev lite av en vindflöjel. Jag gick med i politiska organisationer, jag började spela i band, jag startade företag, jag följde med på grejer; allt utan att fråga mig själv vad JAG egentligen ville. Det gick så långt att under min sista tid i Varberg (89-90) så vågade jag inte tända ljuset när jag kom hem till min lägenhet efter att ha varit hos t.ex. mina föräldrar av rädsla för att nån av mina ”kompisar” skulle se att jag var hemma och komma och ringa på min dörr…

En del av mina verkliga vänner slutade till och med att komma hem till mig för att de tvingades umgås med mitt entourage (ordvalet haltar eftersom jag absolut inte var någon stjärna) snarare än med mig. Jag sade tidigare att jag inte skyller på mina kompisar, men en hel del ytliga såväl som närmare vänner hade heller inga problem att dra fördel av situationen och helt enkelt utnyttja mig. Men, ack, sådan är människan! Ger man henne lillfingernageln tar hon strax hela överkroppen. Det hela slutade nästan på värsta tänkbara sätt med att jag en sen fredagkväll försökte ta livet av mig med ett rakblad mot vänster handled. Som tur var lyckades jag endast ”skrik-på-hjälp-skära-mig” snarare än ”romersk-senator-som-förlorat-all-sin-makt-i-badkar-öppna-handlederna-skära-mig” för hade jag lyckats med det senare hade jag definitivt inte suttit här och bloggat. Skriket på hjälp blev ingenting annat än ett uppvaknande för mig själv eftersom på Varbergs akutpsyk fanns ju ingen hjälp att få och vad det gällde mina kompisar var det flera som blev genuint skärrade av mitt tilltag utom en som helt iskallt ringde mig kvällen efter att jag kommit hem från psyket och sade: ”Du, dom där pengarna du sa att jag kunde låna förra veckan, kan jag låna dom nu? Bokrean börjar imorgon.” Andrej – må du brinna i helvetet!

Våren 1990 bestämde jag mig för att börja på folkhögskola helst så långt från Varberg som möjligt och det ledde till att jag började allmän linje med inriktning på media på Forsa Folkhögskola utanför Hudiksvall i september 1990. Det första riktigt självständiga beslutet jag fattat på en lång, lång tid. Det beslutet innebar att jag ett år senare bodde i Göteborg och pluggade på universitetet – nästan helt utan kompisar…

Skorpan har flyttat till en egen lya
Börjar sakta vänja sej vid det nya
Slipat golv och blågröna väggar
Och så är det ju bara en som gnäggar

Skorpan har nu jukebox och färg-TV
Och klagomål från grannarna det e
Vitt & grönt, brunt & svart
Inte varje dag, men nästan varje natt

Skorpan har tröttnat på sin nya lya
Där trappan alltför ofta pryds av spya
T-spritoffer och några pundare
Han börjar längta att leva lite sundare

Byttebytt
Kommer aldrig igen
Eller gör det?

En låt med Dag Vag som på ett lite överdrivet sätt (det medges) sammanfattar problematiken.

 

PS. Fick han låna pengar? Ja, jag sa ju att jag var en sucker…

Primärvården som är i himmelen…ske din vilja!

Primärvården i Göteborg har i sin outgrundliga vishet låtit ett påbud utgå till oss syndiga, elrullstolsberoende undersåtar. Det innehåller regler för hur vi skall bete oss om våra elektrifierade apostlahästar på hjul  skulle upphöra att röra sig framåt någonstans på stadens gator och torg någongång efter kontorstid. Fordom ombesörjdes transporten av elrullstolen till säker plats eller verkstad av hjälpmedelscentralens tekniska service-enhet. Så är icke längre fallet. Nu påbjuds vi, syndfulla brukare, att själva ombesörja såväl transporten som kostnaden för densamma. Vi knäfaller (eller bugar oss sittande) i ren hänförelse över en sådan ynnest att få tjäna Primärvårdens medelst vår usla lekamen och våra ringa medel. Ske Din vilja såsom i Västra Götalandsregionen så ock i Göteborg. Pris ske Primärvården!

1. Du skall inga elrullstolar hava jämte den enda.

2. Du skall icke missbruka Primärvårdens, din Guds, hjälpmedel, ty Primärvården skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar dess hjälpmedel.

3. Tänk på hjälpmedelscentralen, så att du helgar den.

4. Hedra din arbetsterapeut och din hjälpmedelskonsulent, på det att det må gå dig väl och du må länge erhålla hjälpmedel i ditt land.

5. Du skall icke skräpa ner.

6. Du skall icke begå hjälpmedelssbrott.

7. Du skall icke stjäla hjälpmedel.

8. Du skall icke bära falskt hjälpmedelsbehov till hjälpmedelscentralen.

9. Du skall icke hava begärelse till en extra rullstol.

10. Du skall icke hava begärelse till din nästa elstol.

Förklaringar till buden.

 1: Du får innehava en och endast en elrullstol. Antalet skall endast uppgå till en eller noll. Två är uteslutet. Att inneha två elrullstolar, även om det endast syftar till att ersätta din ena stol om den falerar, är ingenting annat än förhävelse och Primärvården skall icke låta den bliva ostraffad som förhäver sig.

2: Vi skola frukta och älska Primärvården, så att vi icke bruka dess hjälpmedel till onödiga gärningar såsom nöjen, resor, rekreation och spel, utan använda dem i all nöd, vara tacksamma och lova lydnad.

3: Vi skola frukta och älska Primärvården, så att vi icke förakta hjälpmedelscentralen och dess regelverk, utan hålla det heligt , gärna höra och lära det.

4: Vi skola frukta och älska Primärvården, så att vi icke förakta eller förtörna våra terapeuter och vårdgivare, utan hålla dem i vördnad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och hava endast deras bästa framför ögonen.

5: Vi skola frukta och älska Primärvården, så att vi icke ligger dem till last genom att obrukbara elrulstolar tillika halta, lytta och lama brukare förpestar gator och torg med sin närvaro för den oskyldiga allmänheten.

6: Vi skola frukta och älska Primärvården, så att vi föra ett rent och tuktigt hjälpmedelsliv både med elstolar och andra hjälpmedel, så att vi icke förbryter oss och reparerar, bygger om eller på annat sätt anpassar dem på ett otillbörligt sätt. Ej heller skola vi behålla ett hjälpmedel endast för reservdelar eller som ren reserv.

7: Vi skola frukta och älska Primärvården, så att vi icke taga ifrån hjälpmedelscentralen dess tillgångar och hjälpmedel eller med falska utsagor och svek draga dem till oss, utan förhjälpa därtill att dess gods och hjälpmedel må förkovras och beskyddas under hjälpmedelscentralens tak.

8: Vi skola frukta och älska Primärvården, så att vi icke beljuga, förfalska eller på annat sätt överdriva vårt hjälpmedelsbehov utan urskulda oss och lova att klara oss utan hjälpmedel och tyda alla fysiska handikapp såsom lätta.

9: Vi skola frukta och älska Primärvården, så att vi icke listigt stå efter en extra rullstol eller elstol eller under sken av lag och rätt tillägna oss en, utan är hjälpmedelscentralen behjälplig, att den må behålla det som hör hjälpmedelscentralen till.

10: Vi skola frukta och älska Primärvården, så att vi icke draga, locka eller tubba ifrån hjälpmedelscentralen vår tillkommande elrullstol tidigare än vad som föreskrivits oss, utan tillhålla dem att bliva kvar och fullgöra sin plikt som dammsamlare och utrymmesfyllare.

Ty riket är ditt och makten och hjälpmedlen i evighet. Amen.

 

FAKTA:

Det här brevet med bl.a. de här formuleringarna damp ner på mitt hallgolv för några dar sen:

Till brukare av elrullstol i Göteborg

Enligt tidigare information har det vid driftstopp på elrullstol gått att ringa till Hjälpmedelscentralen Mölndal på kvällar och helger. På grund av orsaker som Primärvården inte kan påverka, är detta inte längre möjligt. Om elrullstolen får någon form av driftstopp och slutar att fungera, har Du som brukare ansvar för att se till att elrullstolen transporteras till skyddad förvaringsplats och att elrullstolen inte skadas eller förkommer fram tills transport kan genomföras. Du får själv betala kostnaden för transporten av elrullstolen. Tips om hur transport till säker förvaring kan gå till: Kontakta någon du känner. OBS! Det är olämpligt att bogsera elrullstol, då det kan medföra brandfara. Ring en budfirma, det finns många att välja mellan.

Mer fakta

När det gäller elrullstolar är det så att det är förbjudet att ha två. Inte ens i reserv och inte ens om det rör sig om din gamla elstol som förmodligen lämnas tillbaka till hjälpmedelscentralen för skrotning.(!) Att få ut en ny elstol innan din gamla är helt oanvänbar är således inte heller möjligt.

I want it all, I want it all and I want it now!

Jag har ofta, i sexdebatter på tv eller nätet, hört eller sett yttrandet ”sex är ingen rättighet”. Jag tycker inte heller att sex är en mänsklig rättighet. Det är en skyldighet. Jag är skyldig mig själv och min kropp att ta hand om den, att vårda, föda och underhålla den så länge jag lever. Det måste ju i rimlighetens namn innebära att jag är skyldig att tillgodose kroppens behov av kärlek, sex, beröring också. Eller? Jag har i så fall svikit min kropp och mig själv något alldeles gruvligt genom åren. Idag är det 20 månader 17 dagar 7 timmar och 22 minuter sedan jag hade sex eller överhuvudtaget var intim med en annan människa. 20 månader låter som ett fängelsestraff. Innan dess hade jag inte knullat, hånglat, kyssts med någon på 10 år! Det låter å andra sidan snarare som ett straff för mord eller dråp. Det har alltid varit så i mitt liv. Löjligt långa tider har förflutit mellan de intima stunderna. Jag är som en uttorkad kamel i öknen med oerhört glest mellan vattenhålen (pun intended!).

Nu är det ju ganska svårt att tillgodose en kropps behov när kroppen ifråga sviker och har svikit mig från dag ett. Men, som sagt, mina behov av kärlek, sex, beröring är ju inte mindre än andra människors bara för att jag är rörelsehindrad – snarare tvärtom med tanke på att ju mer man saknar något desto större växer (no pun intended!) sig behovet. Tänk på fängelseliknelsen ovan. De få gånger jag haft sex genom åren har alltså varit precis-kommit-ut-ur-fängelset-sex – vilket väl borde innebära en viss grad av intensitet kan man ju tycka. Men i verkligheten innebär det tafatthet, blyghet och för tidig utlösning och/eller impotens. Så, när den sexuella frustrationen formligen griper omkring sig med en rastlöshet som äter upp en inifrån och kryper på en från alla hörn och rum. Då står de moraliska argumenten lågt i kurs och överväganden om att betala någon för att tillfredsställa det omedelbara behovet av sex, men kanske lika mycket behovet av närhet till en annan människas kroppsvärme och känslan av hud mot hud, ligger nära till hands. Är jag en usel människa då? Ja, kanske. Är jag mänsklig? Ja, i hög grad.

En kompis till mig, som inte längre är en kompis till mig, sade en gång till mig apråpå mitt bristfälliga sex- och kärleksliv (han hade precis erkänt att han blev sinnessjuk om han gick utan sex i mer än 2 veckor…): ”Oroa dig inte för det, Bosse, världen och historien är full av stora män som inte haft något sexliv.”  Jag tittade klentroget (inte ofta man får chansen att titta klentroget på någon) på honom: ”Och vadå? Ska jag knulla med dom då menar du?” Tyvärr svarade jag inte så i verkligheten, men jag önskar att jag hade det, utan jag stirrade nog bara på honom. Idiot. Skulle det föreställa en tröst? Bara för att andra också är miserabla blir väl inte jag mindre miserabel…

Vad är det jag vill med det här inlägget? Jag vet inte riktigt, men något i stil med att det är lätt att döma och ha åsikter när man inte själv har en aning om hur det är i verkligheten. Vadå? Skulle det vara mer ok (eller mindre fel) av mig att köpa sex bara för att jag är invalid och det är synd om mig? Nej, men kanske något lättare att förklara än om en vanlig 40-årig 2-barns far tillsynes lyckligt gift gör det. Så, motivet ursäktar handlingen menar du? Nä, men man måste ju kunna diskutera bakomliggande orsaker. I debatten låter det oftast: ”en torsk är en torsk är en torsk…” och nyanser göre sig icke besvär! Det blir lite som när högern diskuterar terrorister… Avslutningsvis några ord på vägen: ”Den som är utan skuld, kasta första stenen.” Och alla vet ju vem som sade det, eller hur?, inte?! Det var ju allas våran pyjamasprofet J.C.

http://www.youtube.com/watch?v=gfLD-7bCtME

Låt mig få rekommendera…

…en skön blogg av en skön brud som heter Fröken Stistrup:

http://astistrup.blogspot.com/

 

Woo hoo!!! Jag ligger på listan…

…över de största förlorarna i Sverige!

Häromdagen kom Socialstyrelsens rapport om tillståndet för landets funktionshindrade vad gäller arbete, utbildning, ekonomi och levnadsvillkor i största allmänhet. I rapporten som har fått namnet ”Alltjämt ojämt” (det är ju glädjande att socialstyrelsen har roat sig med en liten ordlek i titeln) framgår bland annat att arbetslösheten bland funktionshindrade uppgår till 90 procent. FATTAR NI?! NITTIO PROCENT! Det är ju fullständigt sinnessjukt: endast en av tio funktionshindrade har ett lönearbete. Året är för helvete 2010! För tio år sedan slog riksdagen fast de handikapppolitiska målen: Personer med funktionsnedsättning ska ha lika förutsättningar för goda levnadsförhållanden som andra medborgare. Ursäkta mig en stund medan jag lägger mig dubbelvikt på golvet och hångapskrattar.

Jag ämnar nu applicera den här rapporten på mig själv i egenskap av funktionshindrad loser. Jag gör helt enkelt en checklista över rapportens väsentligaste slutsatser och när något stämmer överens med min livssituation checkar jag av det i marginalen.

1. Arbetslös. (bidrar bl.a. till isolering och begränsningar i social delaktighet)      check
2. Dålig ekonomi (medelinkomst: 100 000/år).                                  check
3. Psykisk ohälsa (f-hindrade äter tre gånger så mycket psykofarmaka som genomsnittet).  check
4. Begränsad delaktighet i fritids-, sport- och kulturaktiviteter.            check
5. Ingen eftergymnasial utbildning.  not check. Jag skaffade mig för säkerhets skull inte en utan två universitetsutbildningar: en fil.mag. i historia & filosofi och en journalistutbildning vid Journalisthögskolan i Göteborg.
6. Bidragsberoende (f-hindrade lever i hög utsträckning på sjuk- eller aktivitetsersättning). check. Jag odugligförklarades av samhället vid 16 års ålder och har släpat mig fram på förtidspension alltsedan dess.

Som framgår av punkt fem så går diskrimineringen av funktionshindrade så djupt att inte ens om man utbildar sig betydligt högre än befolkningen i genomsnitt har man en sportslig chans att få ett jobb. Snacka om strukturell diskriminering! Jag får ju vara tacksam över att jag inte är invandrare av afrikansk eller arabisk härkomst också. Då hade väl samhället barmhärtighetsmördat mig för länge sedan.

Lägger man dessutom till den skrämmande bristen på tillgänglighet till byggnader, färdmedel och andra delar av samhället så börjar det där barmhärtighetsmordet kännas mer och mer frestande. Men först ska jag utbilda mig till självmordsbombare vid Hizbollahs självmordsbombarakademi i Shebaa, Libanon och rulla in i riksdagen och spränga dem, inte till döds, till invalider allihop! Jag själv blir också endast svårt sargad av sprängmedlet. På så vis blir jag världens förste funktionshindrade självskadebombare och kan sedan få jobb som konsult till FN när världen står handfallen inför den våg av handikappterrorism som mitt attentat utlöste. Woo hoo! Jag är varken arbetslös eller fattig längre eftersom jag tänker ta äckligt mycket betalt för mina tjänster av världssamfundet.

Livet är som en påse.

Du kommer gående längs vägen. Något fångar din blick. Något glittrar svagt i solen, nere i diket. En vattenpöl? Nej, vänta. Något ligger delvis under vattenytan. Det ser ut som en plastpåse. Du böjer dig ner. Du sträcker ut handen för att dra upp den. Du får inte loss den. Den sitter fast under en sten. Du lyfter lite på stenen och plastpåsen är loss. Du vänder och vrider på plastpåsen. Den skimrar i regnbågens alla färger när du håller upp den i solljuset. Det är en konstig påse, men fin på något sätt. Du tar med dig påsen upp på vägen och går ett stycke. Sedan sätter du dig i vägrenen. Du håller upp påsen. Du blåser upp den och knyter åt så att inte luften pyser ut. Nu skimrar den i guld och rött. Det är den vackraste plastpåse du någonsin sett. Konstigt. Du har aldrig känt såhär för en så banal tingest. Det skrämmer dig. Gör dig arg. Att en så löjlig tingest ska kunna väcka så starka känslor hos dig. Motbjudande. Du tar upp en nål och sticker flera hål i påsen. Luften börjar sakta pysa ut. Påsen börjar anta sneda och bisarra former. Se! Det var väl det du visste hela tiden. Påsen var inte vacker – den var groteskt ful som allt annat. Du reser dig upp och slänger påsen i diket. Utan att vända dig om fortsätter du din vandring längs vägen. Bakom dig blåser en virvel upp, tar med sig påsen som landar på din axel. Du kastar åter ner den i diket, men samma sak upprepas gång efter gång. Till slut tar du påsen och trycker ner den i en vattenpöl och lägger en stor sten över. Nu syns den inte alls längre. Du vänder ryggen till och skyndar på stegen längs vägen tills du försvinner bortom nästa backkrön. Solens sista strålar glittrar svagt i vattnet innan den också försvinner bakom krönet. Det blir snabbt kallt nere i diket och redan efter några timmar har ett tunt islager bildats på vattenpölen. Mörkret ligger tätt nu och våren är oändligt avlägsen – om den alls kommer igen.

I besvikelsens iskalla tystnad…

Jag måste få ösa ur mig min stora frustration och bittra besvikelse. I brist på andra fora får bloggen återigen tjänstgöra som mental avfallskvarn. Jag har ju, som en del av er känner till, vissa författarambitioner. Därför gick jag en skrivarkurs i Kungälv i höstas och därför sökte jag in till Göteborgs universitets 2-åriga författarutbildning Litterär gestaltning till hösten. När jag skrev min ansökan i mars så stod det i ansökningsanvisningarna att besked om antagning skulle komma runt midsommar och att endast de som kommit in skulle få ett brev. Jag har sedan dess varit förvissad om att får jag ett brev så är jag antagen – annars inte! Att konkurrensen var benhård visste jag förstås – 350-400 personer slåss om 12 platser! Jag var inställd på att inte komma in men hoppades naturligtvis ända in i min själs mörkaste skrymslen på att jag trots allt skulle göra det. Jag levde i den livsfarliga föreställningen att jag på något sätt förtjänade det, eftersom de senaste åren bjudit mig på några riktigt monumentala besvikelser. Men ack, kosmos är ju nu en gång inte skapat på det sättet – ingen rättvisa och inga kompensationer; bara hårt arbete och tur. Kosmos couldn’t care less! ”Stjärnorna kvittar det lika, om någon är född eller död.” För att citera gamle Nisse.

Idag kom ett brev nerdimpande från Göteborgs Universitets konstnärliga fakultet och en stor, stor känsla av glädje och tillfredsställelse spred sig inom mig. Jag öppnar förstås brevet för att bekräfta det jag redan visste – att jag blivit antagen. Att i det läget då läsa att ”Tack för din ansökan men tyvärr bla bla bla…” är för det första helt obegripligt och efter en stund, som känns som en evighet, när det sjunkit in som att få en pungspark av en fullblodsarab. När jag hämtat mig något kommer så Bo Bitters patenterade reaktion: ta aldrig, aldrig, aldrig någonsin i helvete ut det minsta jävla uns av någonting i förskott, ditt dumma satans jävla as!!! Jag tar och vänder på hela besvikelsen och bitterheten och riktar den helt och hållet mot mig själv. Absolut bästa sättet att hantera motgångar. GREAT SUCCESS!!! Som Borat hade uttryckt det.

Sedan funderade jag på vem som kan ha lurat ut ett så raffinerat sätt att jävlas med folk (läs mig); att först få dem att tro att prinsessan och halva kungariket är deras som i en liten ask för att i nästa stund knuffa ner dem bland de bökande svinen i gyttjan, vilket alltså är värre än deras position före ”drömmarnas uppfyllande” då de åtminstone var fåraherde eller försäkringsagent. Jag behövde inte fundera så värst länge innan jag insåg vem det måste vara: det är naturligtvis min f.d. ”flickvän” som ligger bakom…

PS. Jag kan själv vara den som lurat mig själv genom att missförstå vad som står i ansökningsanvisningarna. Jag kunde inte hitta formuleringen om att endast antagna får besked när jag kollade hemsidan nyss. De kan naturligtvis ha tagit bort formuleringen också…

Who gives a flying fuck anyway?